”Sverige har förvandlats i grunden det senaste kvartsseklet. Denna omvälvning väntar – jag gör det nervöst – på sin Delblanc.”

Så avslutar sörmlänningen Göran Greider sin medvetet nervösa anmälan i Aftonbladet av nyutgåvan av den sörmländske giganten Sven Delblancs (1931–1992) epos Hedebyborna, fyra romaner - Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten – nu i två delar på Norstedts förlag som Hedebysviten del 1 och 2.

Greider har rätt i att denna utgivning är mycket välkommen och att historierna och skrönorna om den försupne greven (genialt gestaltad i SVT:s filmatisering av nyligen bortgångne Per Myrberg), A-laget på bykrogen och de eländiga hemförhållanden som upprätthölls av starka kvinnor är ännu läsvärda.

Jag rekommenderade här i Bulletin i höstas teveserien om Delblancs Hedebyborna till lärare inom SFI som vill undervisa invandrare om vilket land de kommit till och vad vi inom majoriteten kom ifrån: fattigfolk, statare, småbrukare, daglönare, drängar. Däri är jag enig med Göran Greider. Men inte när han beskriver Sven Delblanc som kanske ”vänsterliberal”.

Detta vaga begrepp kan fånga in såväl Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarskribenter som det mediala ”klägg” som Håkan Juholt talade om 2020 och Jan Myrdal kallade ”hönster” 1980. Vänsterliberala tyckare som försvarar det etablissemang Sven Delblanc såg på med gediget lärt förakt.

Att skriva om de lägre samhällsklasser man själv kommer ifrån gör inte en arbetarförfattare till socialist. Delblanc hör till litterära häcklarna av arbetarrörelsens politiska och fackliga potentater tillsammans med Eyvind Johnson (1900–1976), Stig Dagerman (1923–1954), Folke Fridell (1904–1985) och Vilhelm Moberg (1898–1973). Om dessa egensinniga autodidakter någonsin skulle skriva under ett politiskt manifest skulle det ligga närmare anarko-syndikalismen än den byråkratiska socialdemokratin.

Delblanc 1972 i Trampa vatten:

Uppväxt på landet har jag vissa minnen av det kommunala självstyret. Systemet krävde i princip, att alla vuxna män med normalt borgerligt anseende skulle stå till förfogande för uppdrag. Var man inte själv engagerad hade man alltid någon vän eller granne ’i det kommunala’. Det var inget expertvälde, det var förtroendeuppdrag, skötta på fritid, öppna för alla medborgare. Meriteringen var inte pol.mag. eller jur.kand. utan sexårig folkskola och medborgerligt förtroende.

Tio år senare i ett debattinlägg (citerat i Bulletin 2022):

Detta att ett stigande antal politiker går direkt från skola och universitet till riksdagsbänken, utan erfarenhet av medborgarnas arbetsliv. Detta måste leda till en besynnerlig rotlöshet, dövhet för folkets vilja, lyhördhet för ideologiska nycker och massmediala infall.

En orsak till politikerföraktet, men kanske också ett symtom på det politiska livets specialisering. Att politik blir en sak för experter, inte för medborgare. Borgerlig eller socialdemokratisk regering har inte betytt någon skillnad därvidlag.

Göran Greider efterlyser, återigen nervöst, vad en nutida Sven Delblanc skulle skildra av Sverige det sista kvartsseklet utifrån ”den goda makt en bred, episk litteratur skulle kunna ha över oss”. Kanske en svensk Michel Houellebecq kan göra honom häpen och än mer nervös. Kanske blir inte skildringen sympatiskt inställd till vänsterliberalismen eller socialdemokratin utan frän och salt som Delblanc var den gången på 1970-talet. Inte alls god men angelägen.

Läs även: Kultursidan möter Mats Qviberg