Språket är intressant då det säger något om en människas eller, för den delen, en nations mentalitet. I svenskan är det mest vördnadsfulla omdömet man kan använda om någon ”aktivist”. En aktivist är något fint som kämpar för större mål. När någon kallas aktivist ser man den goda demonstranten som vill bekämpa USA:s (uttalat US: A) invasion av Vietnam eller kanske apartheidregimens Sydafrika. Allt för det ”sköna, vackra och det klara”, om man ska sno en term som brukar användas av diverse pretentiösa gymnasiepoeter.

En ”aktivist” kan helt enkelt inte göra fel.

Den upphöjda statusen är en kvarleva från den svenska 68-rörelsen. En rörelse som inte bara kom att prägla vår nationella elit utan också vår syn på språket. Vi är ett kollektivistiskt folk där alla hela tiden måste gå i samma riktning. Men på senare år har den svenska eliten yrvaket börjat inse att de breda folklagren kanske inte alls är så fogliga som man trodde. Det är därför som man med liv och lust ville återupphöja miljörörelsen till den nya tidens religion. Strejkande klimatungdomar var det finaste som fanns och Greta Thunberg fick en helgonstatus som nästan kan jämföras med heliga Birgittakulten. När det sedan visade sig att ”generation Greta” inte existerade annat än i medelålders människors huvuden undrade man vad som hade gjorts fel. Kanske var anledningen att dagens ungdomar, i alla fall om man tittar på skolvalet, prioriterade andra frågor hade manipulerats? Av Timbro? Av Moderaterna eller Sverigedemokraterna? Konspirationerna kring den nya generationens högersväng har varit så många att det nästan skulle kunna landa i att Ulf Kristersson driver en pedofilring, om man ska sno ett amerikanskt exempel, på en pizzeria i Gamla stan i Stockholm.

Men skam den som ger sig! Det nya ”inneämnet” bland dessa som alltid gillar aktivisterna är gruppen Återställ våtmarker. Dessa anser nämligen att de kan lyfta miljöfrågan genom att bedriva civil olydnad. Denna olydnad består mestadels av att vandalisera konstverk och andra poänglösa aktioner. Senast kladdade de ner en Monettavla med rödfärg och uttryckte stort missnöje när de blev arresterade av ordningsmakten. Allt var ju för att rädda miljön! Men deras aktioner skapar fler frågor än svar.

Till att börja med: Hur lyfts miljöfrågan genom att vandalisera konstverk? Är inte den främsta ”snackisen” att man börjar tala om vandalism och inte om miljön. Den andra frågan handlar om principer: Om Återställ våtmarker tycker sig ha rätt att vandalisera vårt gemensamma kulturarv vad hindrar andra grupper från att göra detsamma? Muslimska fundamentalister ska kleta fekalier på Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka alternativt nazistiska NMR som ritar hakkors på en synagoga? Principer måste gälla alla. Tolererar man fundamentalistiska miljöaktivister måste även andra grupperingar tolereras.

Problemet kokar helt enkelt ner till en basal fråga. Återställ våtmarker leker med elden och ett välmenande etablissemang gör sitt bästa för att heja på dem. Men det förstår varken radikaliserade fältbiologer eller putslustiga tyckare.

Läs även: Peter Thiel, islamistisk terror och Västvärldens andliga tomhet