I filmen Pretty Woman tar Edward, spelad av Richard Gere, med sig Vivian, spelad av Julia Roberts, på opera. Innan de går in till föreställningen förklarar han att första gången en person ser opera är väldigt stark; antingen älskar man det eller hatar det. Den som älskar det kommer att göra det livet ut, den som hatar upplevelsen kan lära sig att gilla den men kommer aldrig att bli passionerad över konstformen. Naturligtvis blir Vivian så berörd att hon sitter och gråter genom hela föreställningen.

Opera idag är en märklig konstform. Det är musik som skrevs för länge sen. Det är ofta handlingar som, för att vara ärlig, kan vara både osannolika och förvånansvärt enkla, dessutom framförs de ofta på språk som få i dagens publik har några större kunskaper i. Ändå är det en konstform som överlever och hela tiden hittar ny publik. Kanske är det just många operors totala frånkoppling från dagens verklighet som gör dem lockande, de öppnar dörrarna till en fantasivärld som är minst lika spektakulär som Game of Thrones eller Sagan om Ringen, dessutom med musik. Ett av de bästa exemplen på en opera som består, och ständigt sätts upp på nytt i världens operahus, är Mozarts Trollflöjten.

Handlingen är komplex, där flera av huvudrollerna byter sida från ont till gott och tvärtom, här finns inspiration från mysticism och frimureri, men också skojaren Papageno och hans jakt på livets enkla nöjen, det vill säga mat, vin och kvinnor. Blandningen av högt och lågt, kryddat med några av operahistoriens mest välkända stycken, gjorde att succén har varit total ända sedan premiären i utkanten av Wien 1791. Operan är nog också en av de operor som har lockat flest regissörer att ge sig ut i sina egna tolkningar.

För många svenskar var Ingmar Bergmans filmversion från 1975, och som gått otaliga gånger på SVT sedan dess, det första mötet med operan. Bergman utnyttjade filmmediets möjligheter till fullo för att skapa effektfulla scener och miljöer, något som av naturliga skäl är omöjligt på en teaterscen. I typisk bergmansk anda gjorde han också rejäla ändringar i handlingen, genom att ändra ordningen på vissa scener eller helt enkelt klippa bort dem han inte tyckte passade in. Inte minst skapade han ett familjedrama där Nattens Drottning och Sarastro visar sig vara föräldrar, och plötsligt blev operan snarare ett bråk om vårdnaden av deras dotter Pamina än sökandet efter evig visdom.

Jag vill också slå ett slag för Kenneth Branaghs filmversion från 2006. Branagh erkände villigt att han var starkt inspirerad av Bergmans tolkning, men lyckas ändå skapa något eget. Dessutom har filmtekniken utvecklats på de cirka 30 år som skiljer filmatiseringarna, och Branagh fyller filmrutan med färg, magi och specialeffekter. Dessutom utvidgar han relationsdramat som Bergman skapade, och låter oss förstå att den gode Sarastro kanske inte fullt ut har tagit sitt ansvar som familjefar, vilket lett till de slitningar som ställs på sin spets när operan väl tar sin början.

En tredje uppsättning, som är en totalt annorlunda tolkning, är Metropolitan Operas förkortade barnversion, som finns tillgänglig via deras streamingtjänst. Här har operan förvandlats till en ren saga, inspirerad av asiatiska myter och väsen. Operan följer helt enkelt prinsens väg för att rädda prinsessan, utan att gå in på några djupare filosofiska funderingar kring moral, vishet och vilka som egentligen förtjänar kärlek. Det är vackert och magiskt och en föreställning som passar hela familjen.

Tolkningsmöjligheterna för den som sätter upp Trollflöjten har visat sig vara oändliga. Och kanske är det operans storhet. Den som sätter sig ner för att se en föreställning vet inte vad som kommer att hända, men man vet att det kommer att vara vacker musik från det att dirigenten höjer taktpinnen tills de sista tonerna klingar ut.

Läs även: Kulturen bjuder på en gratis julklapp

Johanna Nybelius Lindén är museipedagog vid Falu gruva och driver Sveriges mest lästa 1500-talsblogg.