’

För ungefär ett år sedan var regissören Staffan Hildebrandt i blåsväder på grund av boken G som i gärningsman och det är fullt förståeligt. Att använda sin maktposition för att så att säga ”närma sig” unga och vilsna pojkar lämnar föga åt fantasin. Men nog om det. Anledningen till att denna artikel skrivs handlar om att Hildebrand inte bara hade dålig vandel – ett ord lånat från den nya regeringen – utan också var en genomusel filmregissör. Allt han gjort spelfilmmässigt är kort sagt dåligt och man skulle kunna låta någon bränna upp alstren. Men man vill inte vara nazist utan i stället bjuda på en outhärdlig skrattfest för att ta en paus i julstöket.

Läs även: Efter Hildebrand behövs ett #metoo för pojkar och män!

Läs även: Rätt att inte radera ut Hildebrand ur historien

Hildebrandt brukar karakteriseras som att han ”underträffar sig själv” och jag är bara böjd att hålla med. Det började med G som i gemenskap från 1983 och fortsatte med Stockholmsnatt med en tämligen ung Paolo Roberto från 1987. Allt fyllt av dålig handling och putslustig stockholmsdialekt. För att inte tala om den blöta filten som ligger över detta som kan stavas att Staffan Hildebrand utnyttjade unga människor.

I min egen generation skrattar man mest åt Hildebrandt. Men min storkusin får nästan PTSD när man nämner honom. Att vara född 1970, som min kusin är, betyder att man av rättrådiga socialdemokratiska lärare blev beordrad att titta på en uppbygglig ungdomsfilm av Hr Hildebrandt. En man som fick ”partiet” och alla andra att snyta ut någon miljon för ”att stoppa sabbet”. Min egen personliga favorit är filmen On the Loose som spelades in 1985 i Katrineholm (se klippet) och är ett VM i plattityder.

Se den och skratta. Det är så dåligt och låt Hildebrandt sakta gå in i glömskan. Men låt honom aldrig tjäna en krona mer.

David Lindén