Det finns inget ont att säga om Olle Wästberg som nyligen har avlidit. Snarare blir det svårt att summera hans gärning, men ordet renässansmänniska passar in: Med en karriär inom statsförvaltning, journalistik, politik och diplomati skulle han ha kunnat platsa i guldålderns Florens. Alternativt under upplysningens 1700-tal. Men till detta ska också läggas att han var så pass ödmjuk att han troligtvis artigt hade viftat ifrån sig sådana omdömen.

Olle Wästberg var genom hela sitt liv en nyfiken människa som samlade på kunskap och bekantskaper. Kanske har det att göra med arvet efter morfadern Axel Hirsch eller för den delen pappa Erik. Så har vi ju brodern Per som numera kan klassas som en av Sveriges urintellektuella. På många sätt är familjen Wästberg ett typexempel på att även intellektuell förmåga kan gå i arv. Om man lär sig hantverket vid middagsbordet får man ett försprång gentemot andra. Detta försprång förvaltade han synnerligen väl.

Under hela sitt liv ville Olle Wästberg att Sverige skulle komma närmare världen. Riktlinjen var frihet, demokrati och liberalism. Det var därför han ställde upp som ordförandekandidat för dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbund mot rivalen Per Garthon. Att den senare vann är ett historiskt misstag. Men Wästberg hyste inget personligt agg mot sin forna rival. När Garthon nyligen avled skrev Wästberg en text på sin Facebooksida där han betonade att de också samarbetat om frågor där de tyckte lika.

Inom politiken var Wästbergs viktigaste gärning rollen som statssekreterare åt dåvarande finansminister Anne Wibble 1991–1993. Där visade han sig också besitta en förhandlingsförmåga som behövdes under den stormiga krisen. Ett konkret exempel, i alla fall enligt Mona Sahlins memoarer, var att det var han som såg till att köpa pizza när regeringen och Socialdemokraterna satt i nattmangling om vad som behövdes för att rädda Sverige. Även små gester kan få positiva effekter. Men politiken var inte allt och efter Bildtregeringen blev det journalistik både som chefredaktör för Expressen och styrelseordförande för Sveriges Radio.

Det skulle uppta många sidor att redogöra för Olle Wästbergs offentliga gärning, men för en bredare publik är han nog mest känd för åren som generalkonsul i New York och sedermera chef för Svenska Institutet. På många sätt präglade det honom som alltid älskade de positiva sidorna av USA. Det var också där som han började med det nyhetsbrev som alla som någon gång har arbetat med politik eller opinionsbildning fick. Brevet som, om man ska vara elak, var utformat med klassisk 90-talsdesign var en intellektuell skatt att läsa. Det kunde innehålla allt ifrån museitips i New York till läsvärda essäer om den svenska demokratin. Oavsett om man höll med honom eller inte var det alltid en fröjd att lyssna på hans argument. Han var dessutom så pass ödmjuk att han också lyssnade på vad man själv sade. Det senare märktes i en diskussion som vi hade om att sänka rösträttsåldern.

Tragiken i att Olle Wästberg nu är död är att han hade behövts mer än någonsin. På senare tid bevistade han nästan alltid måndagsmötena på Norrmalms torg i Stockholm till stöd för Ukraina. Likaså hade han skrivit något tänkvärt i den pågående konflikten i Mellanöstern. Precis som att han hade kunnat författa en lysande bok om att svensk demokrati har månghundraåriga anor. Dessutom kanske han hade kunnat säga något om framtiden för Medeltidsmuseet i Stockholm eller för kulturen. Ni ser! Han hade behövts lite varstans i vår offentlighet i rollen som bildningen och demokratins trädgårdsmästare. Rensat fram det bästa ur offentlighetens sly.

Vila i frid.

Olle Wästberg (1945-2023)

Läs även: Ett förvirrat barn av sin tid?