Det är lätt att slentrianmässigt avfärda pacifister eller som jag själv lite skämtsamt kallar dem: fredshetsare. Tänk ett gäng snälla tanter som pimplar rooibosté, skräddar sig i Gudrun Sjödénkreationer och frenetiskt upprepar mantrat om fred och nedrustning. Lägg till att de ofta talar varmt om protesterna mot apartheidregimens Sydafrika, gärna uttalar USA (US-A) och fick sitt politiska uppvaknande i och med Vietnamkriget. Men pacifism som begrepp är mycket bredare än detta och förtjänar att bemötas ärligare än med ett avfärdande skratt. Även om det sistnämnda kan vara frestande.

Teologen Joel Halldorf skrev i Expressen ett förtjänstfullt inlägg till försvar för pacifismen som metod. Jag håller inte med om allt men mycket är tänkvärt att ta spjärn emot om man likt undertecknad tycker att försvar och förberedelsen för krig är en bärande bjälke om man vill ha ett fritt och demokratiskt samhälle. Det finns ett antal framgångsrika pacifister genom historien. Halldorf nämner flera exempel såsom Martin Luther King jr och Nelson Mandela, som ändrade inställning under fångenskapen. Det finns dessutom exempel på hur pacifister har fått betala det ultimata priset för sitt agerande. I skrivande stund tänker jag på Jehovas vittnen i andra världskrigets Tyskland eller alla dessa medborgarrättskämpar som i Söderns USA inte brukade våld när de bokstavligen blev ihjälslagna. Vi ska vara tacksamma mot dessa som visade att ickevåld är en väg framåt. Men det finns även invändningar.

Om de allierade till hundra procent hade bestått av vapenvägrare under andra världskriget hade Hitler vunnit. Om USA 1940 hade lyssnat på America First-rörelsen och inte gått med i kriget hade Hitler och det kejserliga Japan troligtvis segrat. Slutligen kan man ta upp exemplet som härrör från Warszawa-gettot. År 1943 visste Warszawas judar att de aldrig skulle kunna besegra Hitlertyskland men de tog strid och genom sitt nederlag visade de att även Tredje Riket kunde lida avsevärda förluster. Upproret är fascinerande då flera som levde gömda på den ariska sidan valde att återvända för att strida. I sin roman Mila 18 sammanfattar den amerikanske författaren Leon Uris en inställning som kan kallas för pacifismens motsats. Fritt ur minnet lyder sentensen ungefär att ”de hade insett att det är ett privilegium att få dö med värdighet”.

Förvisso är det lätt att dra ”andra världskriget-kortet”. Men det finns flera exempel på dilemmat mellan pacifism och vi som tror på devisen att om du vill ha fred måste du rusta för krig. Elefanten i rummet är som vanligt en pågående konflikt. Bland de muntra 68:or som jag inledningsvis har nämnt fanns det flera som gladeligen stödde Vietcong ena stunden och i den andra manade till allmän fred och nedrustning mellan stormakterna. Det sistnämnda gällde dock alltid att USA skulle nedrusta och inte Sovjet. Dessutom finns idag kriget i Ukraina och Halldorf begår det sedvanliga misstaget att troskyldigt påpeka att Ukraina har rätt att försvara sig. Men man ska inte betvivla hans ärliga avsikt. Frågan som dock kvarstår är denna:

Varför tycker alla pacifister alltid att den pågående konflikten är undantaget som utgör regeln? Den frågan återstår att svara på men vi kommer aldrig att få något svar. Vackra idéer som inte fungerar i verkligheten tenderar att vara floskler.

Läs även: Att anmäla Hans är dumbommerier