En av kalla krigets främsta förrädare förtjänar allt annat än ett gott eftermäle, skriver David Lindén.
Efter Stig Wennerström och Stig Bergling hade vi Arne Treholt. En av kalla krigets främsta nordiska spionskandaler som likt de två svenska spionerna bottnade i narcissism, arrogans och storhetsvansinne. Den norske diplomaten Arne Treholt dömdes 1985 till tjugo års fängelse för att ha spionerat åt både Sovjetunionen och Irak. Två av historiens värsta regimer, men egentligen hade allt kunnat bli ”så mycket bättre” för att använda titeln på ett av SVT:s mest populära underhållningsprogram.
Visserligen har Norge ingen adel men om de hade haft den samhällsklassen hade Arne Treholt varit en självskriven medlem. Pappan hade varit minister i Trygve Brattelis Arbeiderpartiregering och sedermera motsvarigheten till landshövding och sonen Arne arbetade under sin officiella karriär för – eller ikring kretsen kring Arbeiderpartiet. En stigande stjärna som om han hade skött sig hade kunnat gå hur långt som helst. Men sprickorna i den officiella bilden kom redan på 1970-talet då han som statssekreterare hos havsrättsminister Jens Evesen lastades för det så kallade Gråzoneavtalet mellan Norge och Sovjetunionen, som gav det sistnämnda lite väl stort inflytande när det gällde gränsdragningen mellan de två länderna i Barents hav. Därefter följde en bekväm tillvaro hos den norska FN-delegationen i New York. Enligt vissa, läs Natomotståndare, kan det tyckas konstigt men Natolandet Norge är synnerligen aktivt inom FN. En intressant detalj är att organisationens förste generalsekreterare, Trygve Lie, var norrman.
Den 20 januari 1984 greps Arne Treholt på flygplatsen i Oslo av den norska polisen och rättegången som följde visade att han ägnat sig åt spioneri åt Sovjetunionen och Irak. Han dömdes till tjugo års fängelse för landsförräderi men frigavs ”av hälsoskäl” i förtid 1992. Om detta kan de lärde tvista men det går också att hävda att Gro Harlem Brundtlands Arbeiderpartiregering ville att han skulle försvinna i tysthet. Men de var så att säga ”naiva”.
I fängelset hade han redan skrivit en bok och han skulle ägna återstoden av sitt liv åt att hävda att det var en rättsskandal, han var oskyldigt dömd och att han i princip hade förhindrat ett kärnvapenkrig. Allt detta är standardingredienser när en spion ska försvara sig. Av ren nyfikenhet läste jag för många år sedan hans memoarbok Gråzoner och den är rent ut sagt pinsam. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Treholt menar att alla runt omkring honom var oförstående idioter. Men då kanske han själv var den gemensamma nämnaren, för att uttrycka sig milt.
Efter frigivningen flyttade han till Cypern och ägnade sig åt en diffus tillvaro som ”aktiehandlare”. Men han fortsatte enträget att hävda sin oskuld och hur hela världen hade missförstått hans storhet. Därefter flyttade han till Moskva där han tydligen nu har dött. Passande ändå att förrädaren återvände till sitt ideologiska hem och därför är det lämpligt att avsluta med rader ur Hávamál:
Fänaden dör, fränder dö, själv dör du likaledes; ett vet jag som aldrig dör: domen som fälls om den döde.
Han förtjänar en hård dom.
Arne Treholt, norsk spion, 1942–2023.
Läs även: Grattis älskade danskjävlar