Tänk ändå att äntligen är det kräftsäsong. Något som vi invanda ätare av det krälande djuret älskar och andra, vilka inte har haft turen att växa upp med dessa goda djur, anser är konstigt eller rent av äckligt. Varför älskar vi svenskar att äta krälande små djur och dessutom göra det med dill, Västerbottenspaj och, för den som gillar det, snaps? Frågorna har så många svar och det lättaste är att bemöta det med gyckel. Vilket jag väljer att göra med rubriken till denna artikel.

Ety ord som att det ursvenska är bara barbariet har stötts och blötts i media alltsedan Fredrik Reinfeldts ord: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån” letade sig in i den svenska politiska vokabulären. Till detta kan läggas hans konkurrent Mona Sahlins bevingade fråga om svenska traditioner: ”Vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.

Det är lätt att raljera över sådana uttalanden. Men det är också intressant vad dessa, som man skulle tro lärda, företrädare för folket menade med barbari och töntighet. Som vanligt bottnar det i vad en stor poet en gång skaldade och här landar vi Esaias Tegnér. Biskopen, akademiledamoten och hela Sveriges rikspoet på 1800-talet. År 1836 sade han detta:

All bildning står på ofri grund till slutet,

Blott Barbariet var en gång fosterländskt.

Förvisso står bildningen på ofri grund men att barbariet var fosterländskt är svårt att hålla med om. Exempelvis kan man tänka till om de kräftor som så många svenskar nu vill se fram emot att avnjuta. De fångades redan i Fyrisån i Uppsala på Erik XIV:s tid, men var då mat för dem som var längst ner i hackordningen. Lite som att sillen var arbetarmat så sågs kräftorna som det som den proletära klassen kunde äta i sin undanskymda stillhet. Krälande, äckliga och konstiga djur med sina små klor. Men under efterkrigstiden hände något och de började sakta att kräla – medvetet ordval – in sig i den svenska folksjälen. Än idag är det dock en skillnad på om man har lärt sig att äta kräftor från barndomen eller inte. En bekant till mig äter Västerbottenspajen, men vägrar kräftorna. Han är inte uppfostrad med denna delikatess.

När Tegnér skaldar om barbariet handlar det dock inte om barbari utan vanor. Visserligen har vi lärt oss att spisa utländskt men det är vissa saker vi har tagit till vårt hjärta. Surströmming, falukorv och blodpudding är lämpliga kandidater. Men så även kräftorna. Tänk exempelvis på spadet eller kräftstjärtarna som är något vi kan sörpla eller lägga på smörgåsen. Vi svenskar kanske en gång i tiden var barbarer men låt oss inte glömma det som är fantastiskt med barbariet: Att njuta, äta och ha det trevligt tillsammans.

Om kräftorna är barbariet är jag så att säga en glad barbar.

Glad kräftsäsong!

Läs även: Haveriet drabbar besöksmålet Gotland