Debuten Poltava från 1988 är ännu bättre i nyutgåva, skriver David Lindén.
Ukraina är som vanligt skrämmande relevant och detta av lätt insedda skäl, som Carl Bildt skulle säga. På grund av barbaren Putins invasion har således en större grupp svenskar fått upp ögonen för vad våra länder har betytt för varandra. Fågelvägen mellan Kiev och Stockholm är cirka en timme med flyg och bara det bidrar till att vi har historiska band som går långt bak i tiden. Betänk Ingeborg av Kiev eller för den delen att den första ukrainska konstitutionen från 1700-talet finns i det svenska Riksarkivet. Men om man ska intressera sig för Ukraina går det inte att bortse från året 1709 och slaget vid Poltava.
Det var därför det var dags att läsa om historikern Peter Englunds Poltava: berättelsen om en armés undergång från 1988, boken som förändrade sättet att skriva svensk historia. Det är ingen överdrift att påstå detta. Innan dess hade det varit räkenskaper, tabeller och stora studier över byar som Bygdeå. Peter Englund ändrade allt detta och anledningen var att han på Uppsala universitetsbibliotek hittade det arkiv som fanns kvar efter att Karl XII hade instruerat att man skulle bränna det svenska fältarkivet.
Dessutom vågade han skriva personligt på ett sätt som levandegjorde vanliga karoliners erfarenheter, och som undvek de de stora och pompösa linjerna. Betänk Adam Ludwig Lewenhaupts (1659–1719) diarré eller för den delen att ryssarna var rädda för att möta karoliner i handgemäng. De visste nämligen att det i så fall skulle betyda strid på liv och död.
Allt detta fångar Englund. Men förstaupplagan av Poltava är också en produkt av sin tid. Den blir lite väl krigsälskande och det märks att den är skriven av ung man som är lite väl fascinerad av kungar och krig. Inget fel med det. Den är fortfarande läsvärd men den blir ännu mer intressant när Englund senare får chansen att ge ut en nyupplaga med ett helt nytt förord. I den tappningen fångas paniken vid Poltava och den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna ännu starkare.
Det går riktigt att lukta sig till den panik som består av svett, avföring och krutrök. Det var i sanning en armés undergång och målar en berättelse långt från den gängse om ”Kung Karl den unga hjälte”. Snarare tvärt om. Det är en blodig berättelse om stormaktstidens undergång där på bara en enda 10 000 karoliner fick sätta livet liv. Kort sagt är den ett stalltips till den som vill begripa krigets grymhet.
Läs även: Piraten var Sveriges Mark Twain
David Lindén
Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.
Kan nås på david@bulletin.nu