I diverse litterära frågesportprogram brukar deltagarna få identifiera öppningsfraserna i olika romaner som exempelvis ”äntligen stod prästen i predikstolen” (Selma Lagerlöfs, Gösta Berglings saga) alternativt ” mamma dog idag” (Albert Camus, Främlingen). Men som någon som brukar gilla att titta på sådana program har det på senare tid saknats en riktig klassiker:

Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län.

En gång i tiden var Nils Fritiof Adam Nilsson (1895–1972), med pseudonymen Fritiof Nilsson Piraten, världsberömd i hela Sverige. Men nu verkar han mest uppmärksammas i sitt hemlandskap Skåne. Speciellt när Piratenstipendiet delas ut och landskapets egen författardiva Björn Ranelid alltid är höggradigt upprörd över att han aldrig får det. Humor var Piratens starka sida och Ranelid saknar varje tillstymmelse till just detta.

Läs även: Piraten hade skapat humor av Björn Ranelid

Karln var helt enkelt slagfärdig och samtidigt samhällskritisk på ett sätt som få författare har klarat av. Han ägde en förmåga att se världen med andras ögon och ofta var det ett busigt barn som tittade fram i boksidorna. Dessutom gärna kryddat med skildringar av fisförnäma lokala ståndspersoner som läsarna gärna fick skratta åt, och skratta gör man. Tänk exempelvis på patron Esping i Bock i örtagård från 1947 som stavar London med två d. Det är slagfärdig humor. Men hans debutroman Bombi Bitt och jag från 1932 är nästan ännu bättre. Ordet nästan används med avsikt då det är svårt att välja ut de bästa av alla hans romaner. Alla är nämligen roliga.

Pojken Elis äventyr tillsammans med den tre år äldre Bombi Bitt bjuder på en rad skratt samt en del skarpa samhällsfunderingar. På det sättet förtjänar Piraten att liknas vid sin amerikanske föregångare Mark Twain (1835–1910). Orättvisor och armod adresseras med glimten i ögat i akt och mening att få läsaren att förstå allvaret som ofta är maskerat i den scen som först får en att skratta och sedan att fundera ett varv till. Det är ett effektivt litterärt grepp som han delar med både Lagerlöf eller för den delen hans samtida författarkollega och dryckesbroder Frans G. Bengtsson (1894–1954).

Under sin livstid var Piraten en populär författare. Detta kan ha bidragit till att han aldrig riktigt kom in i finrummet. Han hade kunnat tillföra Svenska Akademien ett stort mått av folkberättande och humor. Men dit kom han aldrig och han fick nöja sig med folkets och framför allt Skånes kärlek. Det är svårt att spekulera kring vad de döda hade velat men han hade kanske tackat nej till upphöjd ära och värdighet. Hellre folkets gycklare än fisförnäm kulturelit. Smaka bara på dessa rader som även dessa är hämtade ur inledningen till hans debutroman:

Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son.

Alternativt hade han glömt att ansöka till att bli en del av etablissemanget. På hans gravsten på Ravlunda kyrkogård står det att han hade för vana att skjuta upp allt till morgondagen. Men han bättrade sig på slutet och dog verkligen den 31 januari 1972.

Så talar en äkta buspojke.

Fritjof Nilsson Piratens, Bombi Bitt och jag, kan köpas på antikvariat.net

Läs även: Det finns något härligt arrogant över Horace Engdahl

David Lindén