Fritiof Adam Nilsson, mer känd som författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895–1972), var en av den svenska litteraturens vassaste pennor. Han var ironisk, samhällskritisk och bullrande rolig. Om han hade levt idag hade han säkerligen angripit delar av den lättkränkta och pompösa samtiden. Tänk om Piraten hade kunnat förvandla patron Jon Esping från romanen Bock i örtagård (1933) till det tidigare Trelleborgskommunalrådet Anna Kajson Carlqvist (M), som motiverade en höjning av sin månadslön från 71 500 till 125 000 med att hon var ”fellönad”. Bortsett från önsketänkande om återupplivning går det även att konstatera att Piraten metaforiskt levererar efter sin död.

Piratenpriset delas sedan 1989 ut i Kivik. Under åren har det getts till framstående kulturpersonligheter som Hasse Alfredsson, Kristina Lugn och nu senast komikern och allvetaren Kalle Lind. Det har dock aldrig getts till författaren Björn Ranelid, som under flera år offentligt luftat sin harm över att inte just han har fått det. Nu saknar förvisso inte kultur-Sverige känsliga egon. Men Ranelid sticker ut och det finns synnerligen goda skäl till att just han inte borde få det.

Enligt juryn ska priset:

Tillfalla en person som är verksam i Sverige och som på ett utmärkande sätt gjort tillvaron behagligare att utstå för den övriga mänskligheten genom sitt konstutövande.

Om man ska hålla sig kort, vilket man ska göra i skrift: Björn Ranelid har inte gjort tillvaron behagligare för oss läsare. Snarare tvärt om. Hans böcker handlar inte om litteratur utan om konsten att vara Björn Ranelid. Låt oss ge två exempel på detta: Bär ditt barn som den sista droppen vatten (2004) är skriven med en sådan förvirrad prosa att man tror sig få ett epilepsianfall. Jag tvingades läsa den i skolan och behövde tre gånger för att ens förstå att den handlar om ungdomar som har problem. Dessutom har han det stora egot som Piraten helt saknade.

Ranelid kallade sin roman Öppet brev till George W Bush – paradisets nycklar hänger i helvetet: en sann berättelse (2007) för den viktigaste boken som getts ut i Sverige på 40 år. Enkom det att titeln får alster som Johan Skyttes (1577–1645) Een oration om the suenskes och göthers första vrsprung, och mandom j krijgh. Hållen på latijn vthi then vijdhberömde academien i Mar-purgh vthi Hessen, i Januarij månadh, åhr etc. 1599 att framstå som korta reklamslogans infinner sig frågan: Vad var så intressant i 1967 års bokutgivning? Är det månne Moralitet av Jan Myrdal, Göran Sonnevis och nu! (ja, titeln är med liten bokstav) eller kanske Stina Aronsons Den röda gåvan och andra noveller?

Bortsett från den litterära aspekten har vi dessutom personen, eller snarare Björn Ranelids persona. Ett tag behövde vi alla veta att han var den ende i Sverige vid namn Björn som körde Jaguar, vilket i sig troligtvis är ett friserande av sanningen. Men även att han hade välsignat sitt arbetsrum på Österlen med fostervatten och ville trycka upp Svenska Akademiens Peter Englund (hint: 2001 års Piratenpristagare) mot väggen. För att inte tala om alla de gånger han fått spaltmeter för att berätta att det alltid var och är mest synd om just honom.

Om minnet inte sviker klagade han redan 2012, när Leif GW Persson tilldelades Piratenpriset. Även då var det en komplott och dessa ”havets gangstrar” som han kallar Piratensällskapet kapar fortfarande hans tankar. Men en sak är säker. Piratensällskapet gjorde helt rätt och författaren Fritiof Nilsson Piraten hade älskat att skriva om Ranelid då han är så tråkig att det blir kul.

Läs även: Må Ulf Sandbergs mördare brinna i helvetet