Skådespelaren Ola Rapace har i en podcast tillsammans med mediepersonligheten, det finns inget bättre ord, Fredrik Söderholm berättat om att han på ren svenska varit ett svin och haft rejäla personliga problem. För övrigt gör han sitt bästa för att hantera dessa på bästa sändningstid i Discovery Sweden’s program Behandlingen. Även Söderholm har länge brottats med problem och i poden får vi höra hur droger har ställt till det både för honom själv och hans nära och kära. Båda vill påbörja den resa som krävs för att bli friskare och det ska de en eloge för, men podcasten ”Sorry, allt gick åt helvete” borde inte ha sänts.

Svensk kändiskultur är nästan lika intim som den anglo-saxiska eller amerikanska. Kanske beror på att vi var tidiga med internet eller så går det så långt tillbaka som när Kid Severin revolutionerade veckotidningsjournalisk. Det kvittar. För kändisar är inte offentliga makthavare, och deras privata moral påverkar inte deras yrkesutövning. Självklart borde Ingmar Bergman tagit tag i sina äktenskap men det gjorde honom inte till en sämre regissör. Likaså var det rätt med böter när han gav kritikern Bengt Jansson en smocka. I dag hade han dock åkt ut med fötterna före. Det finns gråzoner där juridiken ska bestämma, men nuvarande klimat bidrar lätt till dubbelbestraffning, där gamla synder får ny luft under vingarna som i fallet med en annan känd skådespelare.

Klibbigheten kommer inte att leda till att alla blir jättetrevliga. I stället för bot och bättring finns nu strategin med offentlig botgöring som inte garanterar ett ändrat beteende. Att Ola Rapace ställer upp i ett TV-program med säkert en miljon tittare för att ”erkänna” diverse privata tillkortakommanden eller i en pod berätta att han utreds för brott behöver inte betyda att han blir en bättre människa. Fredrik Söderholm behöver inte heller bli bättre av att prata om sin ohälsa vitt och brett inför sina hundra tusen närmaste vänner på Instagram eller lyssnare. Publik kan ge värme men det är när man är ensam som man får brottas med det riktiga suget: Slå någon på käften, ta en bärs eller dra en lina kokain.

Läs även: ”Nej vi kan inte alla vara Jan Myrdal”

Det kan låta pompöst men vi skulle som samhälle må bra av att offentligen hålla ett ”mentalt avstånd” för att anspela på pandemin. Färre Instagrambilder och definitivt färre kändisprogram. Till en början skulle det säkert bli tråkigt. Men den stora vinsten skulle vara att vi började återupprätta insikten att det privata och det personliga inte är samma sak. Skådespelare och mediepersonligheter kan vara duktiga inom sitt gebit trots att man inte vill ha dem hemma i köket eller i vänkretsen. Personliga problem som skadar nära och kära är inte heller diskvalificerande för att kunna utföra ens arbete. Förändring kräver insikt, botgöring och stundvis behandling som ska ske privat och inte på bästa sändningstid!

Podden ”Sorry, allt gick åt helvete”.