”Äntligen stod kungen i talarstolen”, så skulle man kunna summera statschefens uttalande om konflikten i Ukraina när han gästade Karlsborgs fallskärmsjägarregemente, om man fräckt vill sno öppningsorden i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Monarken sa det alla visste, nämligen att kriget i Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten och hans uttalande var bra. Det visar att den svenska solidariteten är djup och att orden med största sannolikhet hade förankrats hos regeringen. När det gäller statsöverhuvuden är spontaniteten sällan spontan.

Nästa år kommer Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte att ha suttit 50 år på den svenska tronen. Det är ett rekord. Kungen är helt enkelt garanten för den svenska stabiliteten, men så har det inte alltid varit. Tidigare har det skrivits om hans påstådda otrohetsaffär, som skildrats i Den motvillige monarken och det har även innehållit fadäser som positiva ord om sultanen av Brunei eller allmänt pontifikerande om att alla måste anstränga sig för ”stekta sparvar”. Men detta är i nuläget totalt irrelevant.

Läs även: Man ska inte skriva böcker om sina vänner

Vårt statsöverhuvud har nämligen fått det privilegium som många företrädare har saknat. Han fick leva länge och ”lära sig på jobbet”. På många sätt påminner han om sin farfarsfar Gustaf V som medelst ”livets hårda skola”, läs unionsupplösningen, första världskriget och demokratiseringen, fick lära sig att gå i takt med tiden. Monarkin överlevde och Gustaf V blev en samlande kraft under andra världskriget. Vår nuvarande monark har inte samma utmaning men han har vandrat med Sverige in i moderniteten. Kort och gott: Vågat ändra sig. En viss jämförelse kan även göras med hans farfar Gustav VI Adolf som på många sätt var den som räddade monarkin, för att parafrasera titeln på en utmärkt biografi över honom.

Nuvarande monarken fullföljde farfars arbete. En man född på 1940-talet och uppfostrad av militärer lyckades fostra en modern familj och, med vissa feltramp, hålla örat mot marken för att pejla tidsandan. Ett typexempel var när han uttalade sig efter mordet på Olof Palme, Lasermannens dåd eller för den delen efter tsunamikatastrofen. Det brukar kallas för hans bästa tal där han vände sig till barnen och önskade att han var ”kungen i sagorna” som kunde göra allt bra igen. Det kunde han inte men däremot satte han ord på vad som skulle kunna kallas för en svensk kollektiv sorg.

Under coronakrisen isolerade han sig på Stenhammars slott i Södermanland och talade återigen till nationen, tillsammans med drottning Silvia. Deras anda personifierade återigen tanken hos många äldre: Detta är förjävligt men nu håller vi ut. Nu har han beskrivit konflikten i Ukraina och använt helt rätt ord: Brott mot folkrätten.

Självklart går det att ha filosofiska invändningar mot monarkin. Det har även undertecknad. Men en sak är säker: Det fungerar så länge det fungerar. Vår monark, som en gång i tiden besteg tronen som ovillig, ung och dum, är numera gammal och vis. Kanske inte bokligt vis men övning ger färdighet och den dagen han lämnar kommer det att gå bra: Kronprinsessan Victoria har fått det hennes far aldrig fick. Övning.