Astrid Lindgrens karaktär Stina i Vi på Saltkråkan brukade inleda sina historier med ”Hemma på min gata i stan” och därför inleds denna text med detta: Hemma på min gata i stan – läs Nyköping – bodde utrikesminister Anna Lindh (1957–2003) och hennes man, landshövding Bo Holmberg (1942–2010), med sina två barn. Men det var inte direkt på min gata utan man måste promenera några minuter upp för en backe. Likafullt bodde de där och jag hade privilegiet att via mina föräldrar träffa Anna Lindh och Bo Holmberg.

Jag var 16 år och gick på internatskola utomlands när jag efter skolan såg att mamma hade sms:at ”Ring”. På den tiden var det dyrt att ringa och jag trodde att något hade hänt min gamla morfar men det var nyheten att Anna Lindh hade knivhuggits på NK. På kvällen gick jag och lade mig och såg morgonen efter att pappa hade ringt. Det var då jag fick nyheten att hon hade dött av sina skador och resten är, så att säga, historia.

Läs även: Kanske hade Mao Zedong rätt?

Anledningen till ovanstående anekdot är att jag inte är opartisk när jag skriver om Anna Lindh. Men det är få Nyköpingsbor. Man minns henne på ICA-Kronhallen, joggande längs med ån, leende vid skolbesök och kände stoltheten, om man var politiskt intresserad, över att EU:s utrikesministermöte 2001 anordnades i Nyköping. Staden var visserligen rejält avspärrad men det var den största internationella händelsen sedan hertig Karls bröllop med Kristina av Holstein-Gottorp 1592.

Anna Lindhs tidigare pressekreterare och väninna, Eva Franchell, har i En människa kan mördas men inte idéer (Bonniers) tagit sig an utmaningen att biografera både människan och politikern Lindh. Det är inte helt och hållet tillfredsställande läsning. Visserligen är det befriande att Lindhs problem på hemmaplanen lagts till den allmänna historieskrivningen. Att Bo Holmberg brottades med beroendeproblematik var allmänt känt i det offentliga Nyköping. Poängen med den här texten är dock inte att gotta sig i det privata men om det offentliga Sverige kände till Holmbergs sponkenproblem kanske det exempelvis inte var helt rätt att ge honom ett uppdrag som på den tiden mest gick ut på att skåla? Med den vetskapen blir det också cyniskt hur klippet när Lindh vid toppmöten ringde hem till sina barn användes för att visa vilken stark närvarande mamma hon var. Tyvärr handlade det mest om att hålla koll på maken.

Läs även: Krönka inte på kontoret, Boris

När Franchell senare ska analysera politikern Anna Lindh blir det mestadels en evinnerlig redogörelse för möten, anteckningar och en nästan panegyrik över Lindhs livsglädje och arbetsförmåga. Det som saknas är ett rakt porträtt över hur realpolitisk Lindh faktiskt var. Den oomtvistat goda relationen till USA:s utrikesminister Colin Powell handlade självklart inte om hans förkärlek för Volvobilar och Abba utan om att Sverige och USA stod på samma sida.

Likaså var Lindh fullt medveten om kriget mot terrorismens baksidor som exempelvis utvisningen av egyptier till tortyr. Tidigare har bland annat Palmecentret påstått att Anna Lindh inte hade kunnat känna till detta och det är, milt uttryckt, förminskande. Lindh var inget våp utan snarare kontrollfreak. Det var därför hon var ämnad att bli nästa partiordförande för Socialdemokraterna.

Eva Franchell har på många sätt skrivit en fin bok. Den är ett porträtt av en nära vän, men den hade tjänat på att vara lite torrare och mer akademisk. Kort och gott återstår den riktiga och viktiga biografin över Anna Lindh. Den förtjänar hon och den svenska historien.

En människa kan mördas men inte idéer ges ut av Albert Bonniers förlag.