Igår beslutades det att Finland får gå med i Nato och republikens president Sauli Niinistö tillkännagav att han ser fram emot att Sverige följer efter. Det kan tyckas vara en allmänpolitisk händelse – en krusning i diplomatins och tyckonomins kaffekopp – men det har en större betydelse. En betydelse som går att söka inom konsten och därmed kulturen. Bland mina käraste ägodelar återfinns en serie vykort från finska vinterkriget (1939–1940) och jag vet inte varifrån jag har fått dem, men troligtvis var det min morfar som gav mig dessa. Han var inte Finlandsfrivillig, men berättelsen om hur Finland medelst snubbeltråd och allmän sisu höll stånd mot Sovjetunionen fördes vidare alla gånger han barnvaktade. Det är ingen underdrift att påstå att det är från honom jag fått mycket av mitt intresse för svensk historia och där ingår Östra rikshalvan vilket Finland allmänt har kallats.

Vykorten är ett faksimil av konstnären Albert Edelfelts ”Björneborgarnas marsch” från 1892. Den visar två trumslagarpojkar som går i takt och det ska symbolisera Sverige och Finland i kriget 1809, då våra två länder skildes åt. Om någon konstvetare läser detta ber jag om förlåtelse men den allmänna tolkningen, eller skrönan om jag ska kalla det så, är att den korte pojken är Finland och den långe Sverige: Lillebror och storebror. Vykortet blev populärt under 1940-talet med Finlandshjälpen. Sloganen ”Finlands sak är vår” varvat med insatser som att donera sina vigselringar, sticka strumpor och ta emot krigsbarn. För att inte tala om de modiga människor som åkte över för att hjälpa till. Finlands sak var helt enkelt vår.

Efter andra världskriget fick Sverige en självbild som milt sagt var problematisk. Vi var den moraliska stormakten och världens modernaste land. Alla andra nordiska länder, läs de som varit med om världskriget, var lite mer bakåt flötet och behövde den svenska storebrodern som lärde ut hur man skulle agera. Norge var Flexnestyper, Danmark hedonister som mestadels gjorde gladporr och ”finnjävlarna” knivbärande fyllon. Inte att undra på att Slussen i Stockholm bland vissa jurister kallades för Karelska näset. I korthet: En finne som ville ha mat och logi över vintern sparkade en poliskonstapel i ändan och hamnade i finkan.

Lyckligtvis började man rucka på den storsvenska självbilden på 1990-talet. Ekonomisk kris gjorde att vi gick med i EU och detta tillsammans med Finland. Men ändå fanns myten om det goda Sverige fortfarande där och detta har med all smärtsam tydlighet framkommit när det gäller Nato. Ett nyvaket svenskt etablissemang tyckte ena dagen att det vore höjden av förräderi att gå med i samma allians som våra nordiska och baltiska grannar och anförde att Finland var argumentet. Men nu har Finland lyckats gå med före oss och detta på grund av att vi skötte processen så in i helvete dåligt.

På Edelfelts tavla har lillebror blivit storebror och det är inte en dag för tidigt.

PS. Lyssna gärna på Björneborgarnas marsch

Läs även: Det tog tre decennier men nu är den här