Ibland får man intrycket att Sverige är ett intellektuellt dagis. Trots att vi är en av världens mest generösa välfärdsstater förväntar man sig att staten ska ta hand om precis allt. Kanske skulle man kunna citera psykologen Martin Seligman som talade om ”inlärd hjälplöshet” alternativt kan det vara så basalt att man inte vill granska motståndarens bästa argument. Allt ska fultolkas och användas för att drämma till den ”andra sidan”. Dessutom är detta något som påverkar både höger och vänster. Ett typexempel är den senaste krönikan av författaren Lena Andersson vilken publicerades på SvD:s ledarsida.

Andersson är vad man skulle kunna kalla för en ”aquired taste”. Ibland är hennes krönikor så pass finurliga att det blir virrig gymnasieprosa men ibland är hon briljant. Hon sätter fingret på den ömma punkten och ställer den fråga som ingen egentligen vill kännas vid. På det sättet påminner hon om pojken i HC Andersens saga som utbrast att kejsaren inte har några kläder på sig. Såsom i hennes senaste text där premissen var så pass basal att den förtjänade att granskas.

Vi har inte fattigdom i Sverige. Visserligen finns det människor som har det ekonomiskt knapert, vilket de flesta har någon gång i livet, men vi har inte fattigdom. Inga barn har svältande Etiopienmagar som förtjänar en Live Aid-insamling. Dessutom har vi ett av världens mest generösa välfärdssystem där du i princip är garanterad avgiftsfri utbildning från grundskolan upp till disputationen. Ändå vill människor göra gällande att barn i det här landet svälter. Om det var så att de skulle svälta vilar ansvaret först och främst för föräldrarna. Ta in den sista meningen: du har som förälder ett ansvar om du skaffar barn. Dessutom kan man lägga till att maten, trots prisökningen, är så pass billig att det går att skapa sig en fungerande budget om man lägger en timme av sin tid på att försöka kalkylera. Men det ”får man inte säga i det här landet” för att använda ytterligare en klyscha.

Reaktionerna på Anderssons krönika blev som om man hade öppnat helvetets portar. Hon vill i princip döda barn och hon ser ner på arbetarklassen. Det sistnämnda är i sig något som skriker klassförakt. Om det är något arbetare, eller den arbetande klassen, var duktiga på så var det att alltid prioritera att det fanns de varor som hemmet krävde. Mat på bordet och kläder till ungarna.

Allt detta skildrar Lena Andersson med en pregnans som gör hennes bästa texter riktigt läsvärda. Men det finns en elefant i rummet som inte kommer fram i krönikan. De som har det riktigt knapert idag kan inte språket, skickar pengar till hemlandet och misstror myndigheter. Men det är en helt annan historia som Sverige ännu inte är moget att diskutera.

Arma fosterland.

Läs även: En modern familjefader på 1500-talet