Bandet från Borlänge öppnade upp Gustaf Fröding för en yngre publik, skriver David Lindén.
Det finns kulturgärningar och så finns det kulturgärningar. Många kan göra musik och många riktigt bra. Det är därför organisationen Swedish Music Hall of Fame kan kallas för en rejäl kulturinsats. Att uppmärksamma de som under 1900-talet har lagt grunden för det svenska musikundret är bara att applådera. Kanske låter det konstigt, men det finns rejäla länkar mellan svenska visor och modern popmusik. Organisationen som grundades 2014 väljer varje år in nya medlemmar. Både levande och döda och de representerar alla vad man skulle kunna kalla för en form av kulturell bro. Men en bro fungerar i båda riktningar. De är båda till det förflutna och till nutiden.
Årets inval gick i denna riktning som exempelvis Olle Adolphson (1934–2004) som kan kallas för den svenska visdiktningens nyskapare, Tomas Ledin som var och är folkhemmets kompositör och så finns det ett band från Borlänge som äntligen fått den ära och värdighet som de förtjänar. Mando Diao skulle kunna kallas för ett vanligt rockband som uppstod i början av 2000-talet, men de är betydligt mer än så. De är helt enkelt levande kulturbärare som sammankopplade dåtid med nutid.
Att de år 2012 tonsatte Gustaf Frödings diktcykel Strövtåg i hembygden (1816–1911) och gjorde den till en bästsäljande hit kan man bara applådera. Det var och är ett stycke historia och för detta förtjänar dessa all ära och värdighet i världen. Betänk att de fick en ung generation att uppskatta Fröding och gav honom ett andra liv. Fröding som 1911 nominerades till Nobelpriset i litteratur var innan dess mest känd bland litteraturvetare och den klassiska målningen från den tid han var inlåst på Hospital. Efter detta började han läsas igen och inte minst hans eget Värmland fick ett uppsving. Kort sagt är det bara att applådera denna återupplivning som gjordes av ett gäng glada gamänger från Borlänge. Men Mando Diao har ännu mycket mer att ge.
De ingår i en svensk musiktradition som kan spåras till det Sverige som fortfarande finns men som ändå icke är. Körernas, folkmusikens och folkparkernas Sverige. Förhoppningsvis fortsätter de att producera och gör det jättemycket. Med betoning på jätte och mycket. Om man får be en stila bön vill jag se dessa återuppta Frödingtolkningarna alternativt att ge sig på Selma Lagerlöf. Till detta ska läggas att de ska få mer ära och värdighet att regna över sig. Förslagsvis borde de installeras som hedersledamöter både på Västmanland-Dala och Värmlands Nation i Uppsala. Det har de förtjänat.
Tack Swedish Music Hall of Fame och tack Mando Diao för oförglömlig musik.
Läs även: Strunta i Anna Lindhs privatliv