Detta är en partisk text men innehåller ändå flera korn av sanning. Jag är uppvuxen i Nyköping och mina föräldrar rörde sig i kretsen kring Anna Lindh (1957–2003) och hennes man landshövding Bo Holmberg. De var på många sätt en bärande bjälke i Nyköping och det är få Nyköpingsbor som inte har minnen av just Anna Lindh. En hälsning på ICA-Kronhallen, ett vänligt leende på Östra skolan när hon besökte sina barn eller för den delen alla raska steg till tåget. Om jag fantiserar går det riktigt att höra Anna Lindh gå med sina joggingskor och de höga klackarna i handväskan.

Därför är det smärtsamt att tänka på en av de starkast lysande kvinnorna inom svensk politik. Trots om vi tyckte olika även när jag var tonåring. De få gånger vi talade politik brukade hon betona att det var viktigt att man engagerade sig för det man trodde på. Hennes slut blir därför extra för jävligt. Att hon inte fick leva vidare tillhör historiens värsta ironier. Hon som hade talat på Olof Palmes begravning fick ett liknande slut.

Om hennes livsgärning kan man säga mycket, med både ris och ros. Ett exempel är att hon var motståndare till Öresundsbron samtidigt som hon med åren kom att bli en stor entusiast för EU:s utvidgning. Men om detta kan de lärde tvista och i måndags infann sig årsdagen av mordet på henne. Detta var en svensk politisk katastrof, som endast kan jämföras med just mordet på Olof Palme. Lyckligtvis kan polisen denna gång hävda att de gjorde sitt arbete och detta väl. Men vad ska man minnas på tjugoårsdagen av mordet? Ett tydligt exempel på vad man inte bör göra är att grotta ner sig i privatlivet, vilket vissa kvällstidningar gör. Det tillhör inte svensk allmänhistoria om Lindh hade problem i sitt äktenskap. Däremot är det ytterst relevant att hon stod fadder för EU:s expansion och kanske slöt upp lite väl mycket kring USA:s krig mot terrorism.

Troligtvis handlar det om kön. Det är ingen som har grottat ner sig i Olof Palmes privatliv på samma sätt, även om det skvallrades mycket under hans livstid. Kanske handlar det också om att hennes väninna Eva Franchell valde att lufta de privata tankarna kring Anna Lindh i bokform. Hennes biografi är läsvärd men lämnar ändå en fadd smak i munnen. Politikern Anna Lindh har fått ge vika för människan ”Anna”. Det gör ingen rättvisa. Inte minst Anna Lindh.

Läs även: Avskaffa hyran, Wykman