Det är roligt och typiskt svenskt att vårt främsta museum handlar om en katastrof, skriver David Lindén.
Ibland finns det anledning att vara lycklig. En sådan är besökssiffrorna som har offentliggjorts av branschorganisationen Sveriges Muséer. Nio av tio besökare har återvänt efter pandemin och en sak går att konstatera: svenskarna är ett folk som vill bilda sig och det handlar om att man tycker det är kul att lära sig nya saker. Ett arv från folkbildningssverige där bonden skulle fortsätta att vara bonde, men exempelvis lära sig om nya spannmålssorter. Detta fortsätter med studiecirklar och den kommunala musikskolan som i sin tur lade grunden till det svenska musikundret. Utan kommunal musikundervisning inget Abba.
Det mest besökta muséet är Vasamuseet i Stockholm och det förvånar föga. Skeppet från 1600-talet är världsunikt och lockar besökare från hela världen. Det är icke att undra på. Exempelvis finns där världens enda bevarade 1600-talssegel. Muséet lockar besökare från bland annat amerikanska flottan. Ingenting går att jämföra med Vasa. Det brittiska 1500-talsskeppet Mary Rose är i princip några brädor som man sprutar vatten på om man jämför med det magnifika skeppet från 1628 som seglade i 15 minuter.
Tänk om Gustav II Adolf och skeppsbyggaren Henrik Hybertsson hade haft tillgång till en tidsmaskin. Det går bara att spekulera kring vad de skulle säga om det främsta svenska fiaskot fram till Nuonaffären. Visserligen hade säkert den siste vasakungen blivit höggradigt sur över att man inte riktigt minns honom för stormaktsväldet utan för denna katastrof. Men Hybertsson som den kompetente skeppsbyggaren hade säkert blivit glad över att det inte var fel på hans ritningar. Det var kungen som krävde ett extra kanondäck i strid med fysiken. Skeppsbyggeri var inte Lejonet från Nordens starkaste sida.
Frågan är dock varför Vasa är så pass populärt? Självklart handlar det om att det är välbevarat men det finns också något härligt svenskt i att det var en katastrof. Lite som när vi namnger blodiga tragedier med hurtiga namn som Nyköpings Gästabud, Håtunaleken eller Stora Daldansen. Vi tenderar att ha en bekväm relation till vår historia. När jag skriver ”vi” menar jag befolkningen till skillnad från vår elit som tycker att det mesta som hände före 1945 är ängsligt att adressera. Orsaken till det sistnämnda är jag inte rätt man att svara på. Men kanske handlar det om den halvofficiella doktrinen att vi efter andra världskriget blev världens modernaste land. Det passar sig då inte att referera till dammiga kungar och drottningar.
Rent krasst skulle man kunna säga att Sverige har ett relativt konservativt folk med en liberal elit. Det förstnämnda speglas i det faktum att vi gillar att gå på muséer. En preferens som inte är förvånande. Att lära sig för sitt eget höga nöjes skull är alltid roligt och Vasamuseet toppar det mesta. Men själv rekommenderar jag alla ett besök i Falu gruva.
Läs även: Bullerbyn har aldrig funnits - leve Bullerbyn!