Sverige är inte bra på att betala ut skadestånd till dem vars liv staten har förstört, men ibland händer det. Som i fallet med de två bröder som 1998 anklagades för att mördat barnet Kevin i Arvika. Det är en utredning där två små barn pressades och mobbades för att erkänna, men gjorde det ändå inte.

En av bovarna i dramat var psykologiprofessorn Sven-Åke Christianson vid Stockholms universitet som tidigare hade gjort sig ett namn för att marknadsföra teorin om ”bortträngda minnen”. Han var bland annat sakkunnig i utredningen om seriemördaren Thomas Quick, nu Sture Bergwall, som till slut avslöjades som ett enda stort lurendrejeri stimulerat av en drogad Bergwall. Bortträngda minnen existerar inte men teorin fick många anhängare inom radikalfeministiska kretsar som exempelvis Uppsalaprofessorn Eva Lundgren som bland annat marknadsförde idéer om pedofilsekter.

Människor som professor Christianson förstörde liv som i fallet med bröderna från Arvika. Att de skulle mördat Kevin antogs vara en vedertagen sanning tills journalister började nysta i det hela. Det visade sig så klart vara en myt och efter mycket om och men fick de anklagade bröderna en ursäkt av Arvika kommun och nu slutligen ett skadestånd.

I all vettig krisanalys ställer man sig den raka frågan: Varför blev det så här? Men det har man inte gjort i nuläget därför att det är för obekvämt att ”vända på varje sten” för att citera en av regeringens talepunkter. Professor Christianson är inte ensam ansvarig även om han borde förlora precis all ära och värdighet. Det handlar nämligen om något så pass diffust som en mentalitet. Det var inne på 1990-talet att tala om ”bortträngda minnen” och att män per definition är onda eller ”djur”, för att låna en beskrivning av Ireen von Wachenfeldt i dokumentären Könskriget.

Läs även: Mer elak humor, tack!

Samtiden blev galen med resultatet att alla ville heja på en ytterst osund kultur. Läran om bortträngda minnen och att män är djur blev en dogm som alla skulle hålla med om. Det är därför skadeståndet till de två bröderna är skamligt lågt. Vad är priset för en förstörd barndom och ungdom? Det går inte att fastslå och det enda ljuset i mörkret är att de i alla fall fick någonting. Även om en miljon kronor vardera är ytterst litet i sammanhanget.

Kommer vi få se liknande händelser som ”Kevinfallet” i Sverige? Tyvärr är det med största sannolikhet så. Vi har en tendens att gå i samma riktning, men en sak är säker. Det är sällan journalistik har varit så pass viktig som när det gäller att avslöja justitiemord. Men det går inte att vara optimist om man ska se på framtiden.