Tobias Hübinette har som levebröd att hitta rasism överallt i det svenska samhället och helst med betoning på asiater. Trots att han milt uttryckt är vänsterextrem, hävdat att han är förlagan till Lisbeth Salander och begåvat historien med sådana tjärnfulla citat som att ”vita män som gifter sig med asiatiska kvinnor lider av pedofila böjelser”, har han kvar sin plats i svensk offentlighet. Frågan är vad detta beror på. Kanske handlar det om att han är korrekt. Han har en ovanlig kvalitet i att han ger meningsmotståndare rätt när han inser sig besegrad av ett bra argument i en debatt. Men med tanke på hur den svenska akademiska världen er ut kanske sådant inte är så viktigt. Etablissemanget kan lika gärna behöva en narr. Hans senaste utspel kan nämligen kallas för narraktigt.

Tidningen Dagens Nyheter hade nämligen råkat publicera en insändare där en smörgås såg ut som stereotypen av en kines. Skribenten associerade till OS i Peking och det var rent ut sagt harmlöst. På en nivå att man kan dra på munnen och gå vidare i livet. Om ska vara riktigt skarp var det helt enkelt juvenilt och det enda roliga att den förnäma tidningen fick sin helgongloria på sniskan. Men Hübinette gick i taket och tilläts att breda ut sig på Expressens kultursida där han rasade över ”gulinghumorn”. Det är rasism!

Läs även: Anklagelser om svensk rasism finner alltid en tacksam publik

Bortsett från att Hübinette inte inser att han gör sig till Xi Jinpings nyttiga idiot illustrerar detta ett större problem. Humor är en utdöende art i det svenska samhället eftersom ingen någonsin vill göra någon annan upprörd. Tidigare har detta utnyttjats av dem som ser ”islamofobi” överallt och under pandemin fick det ett uppsving också för Kina. Anrika restaurang Riche i Stockholm tog till och med ned en karikatyr av Kinas diktator, då folk hade klagat på just rasism. Likaså är ”russofobi” en ständig talepunkt ifrån Rysslands ambassad.

God humor ska vara fräck och lite kränkande. Det är därför anammandet av Hübinettes irrläror är kontraproduktivt. Att han är arg över gulinghumor är som om jag skulle rasa över Povel Ramels Ittma Hohah, eller för den delen artisten Dr Bombay som var stor på 1990-talet och som jag innerligt avskydde som barn och även avskyr nu. Men jag såg det aldrig som rasistiskt utan enbart som riktigt dålig musik. Till detta ska läggas att jag säkert hade kunnat karva ut en plats i offentligheten genom att indignerat gråta över Rudyard Kiplings Djungelboken men i stället såg jag det som fantastisk litteratur. Livet är roligare om man inte ständigt går omkring och är kränkt.

Läs även: När antirasismen blev rasistisk

Kort och gott behöver vi mer ”guling, bruning och fuling” och all annan humor i våra tråkiga och alldagliga liv. Människor mår bra av att bli kränka, hånade och hyllade. Ett snörp på munnen kan lätt ersättas av ett förlösande skratt och avväpnande självdistans är människans främsta styrka. Kloka individer ska inte vara som Tobias Hübinette utan som Povel Ramel, som för övrigt i år skulle ha fyllt hundra.

Grattis på födelsedagen, baron Ramel. Hoppas himlen har kul!