Carl Michael Bellmans änka Lovisa Fredrica Bellman (född Grönlund) (1757–1847) lät på sin ålders höst sig intervjuas av poeten Per Daniel Amadeus Atterbom (1790–1855). Hon beklagade att hennes man redan då var känd som rumlare och suput. Detta trots att han arbetade hårt. Berättelsen om Atterbom och Grönlund, vilken bland annat skildras i författaren Lars Widdings bortglömda roman Rödaste smultron, illustrerar myten om konstnären eller, i vår tid, rockstjärnan. Carl Michael Bellman var inte en lysande skald för att han söp utan trots att han gjorde det. Det var inte heroinet som gav Janis Joplin (1943–1970) en framgångsrik sångkarriär och psykisk ohälsa gjorde inte Stig Dagerman (1923–1954) till en av sin tids främsta intellektuella.

I torsdags skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år och jubileet har uppmärksammats på många håll i landet. Att en man som dog blott 31 år gammal fortfarande läses, inte bara i Sverige utan även utomlands, säger mycket om hans kvalitéer som författare. Generationer har fascinerats och fascineras av hur han kunde sätta ord på livets svåraste ämnen. Inte minst i den klassiska novellen Att döda ett barn som lästs om och återanvänts så pass många gånger att den nästan kan konkurrera med den något äldre kollegan Karin Boyes (1921–1941) dikt I rörelse. Men det var inte bara som författare och dramatiker Dagerman stack ut utan även som journalist.

Reportageserien Tysk höst från 1947, vilken skildrade efterkrigstidens Tyskland, blev både stil- och vanebildande för svensk krigsjournalistik. Smaka bara på meningarna som att ett barn ”hostar vuxet av tuberkulos”, men också på att han långt innan han reste till Tyskland hade bestämt sig för vilka teser som skulle drivas. Tyskarna var offer, men om orsakerna till kriget och moralisk skuld ställs få frågor. Med Dagermans ideologiska hemvist i anarkismen kan det tolkas som att alla var lika skyldiga. I år har Tysk höst blivit teater på Uppsala stadsteater och att döma av recensionerna har uppsättningen blivit nästan pekoralartad. I stället för effektfull journalism omvandlad till dramatik.

Det är ett ovedersägligt faktum att Stig Dagermans liv präglades av psykisk ohälsa. Han tog trots allt livet av sig. Men till detta ska läggas en naturbegåvning och en järnhård arbetsförmåga. Han kände inte inspiration, utan arbetade tills jobbet blev gjort. Inspiration är till för amatörer. I Sverige har det genom åren gjorts tappra försök att biografiskt skildra konstnärer, men det har ofta fallit pladask. Alexander Ahndorils roman Regissören (2006), om Ingmar Bergman och filmatiseringen av Nattvardsgästerna, borde få pris i tafflighet för beskrivningen av Bergmans dåvarande hustru Käbi Laretei. Likaså kan Hannes Holms film Ted: För kärlekens skull (2018) om artisten Ted Gärdestad kvala in i samma kategori. Den kretsar i princip kring artistens schizofreni och innehåller fula peruker. Det ligger därför i farans riktning att en film om Stig Dagerman skulle handla om svårmod, svårmod och åter svårmod. Han förtjänar betydligt bättre eller smaka på detta citat vilket sammanfattar journalistik:

Journalistik är konsten att komma för sent så tidigt som möjligt.

Läs även: Fenomenalt att belöna Jon Fosse