Det kan tyckas lite elakt, men det verkar vara en svensk folksport att förvånas över att det snöar. Som nu när det gäller Stockholms innerstad. Men den utan synd ska kasta den första stenen. Jag blev så pass förvånad över det starka snöovädret att jag hade glömt min riktiga vinterjacka på annan plats och fick åka dit för att hämta den: ”Shame on me” eller ”tji fick jag”, vilket är ett betydligt roligare uttryck.

På många sätt kan det tyckas larvigt att fokusera på snö men vi har varit där under hela den svenska historien. Vi kan börja med tåget över Stora Bält 1658 när vi har Sveriges mest briljante charlatan Erik Jönsson, adlad Dahlbergh, som skriver om att han är den som lyckas få kungens styrkor över isen, gå vidare med Armfeldts karoliner som efter Karl XII i Norge dör som flugor i trakten av Duved och slutligen det faktum att det varje år är en form av kaos när man befinner sig i Stockholms innerstad. Men det är egentligen inte hela bilden.

Snön är en bild av vårt svenska självmedvetande. Otaliga är de sagor som vi har hört om snö och det är därför vi alltid attraheras av det. Bland mina personliga favoriter återfinns författaren Ellen Mattsons roman Snö som handlar om hur en av Armfeldts karoliner lär sig att hantera livet efter reträtten från Norge.

Kylan fick oss att överleva tåget över Stora Bält och kylan dödade karolinerna under det som var det sista stora försöket att återupprätta stormakten. Sedan dess kan man skratta åt det kalla mörkret och den vidriga snön, men till syvende och sist handlar det om att vi i Norden lär oss att leva med vädret. När den franske Ludvig XIV kallades för Solkungen kallades vår egen Karl XII för Polstjärnan och när det faller snö så lyser den ännu starkare. Snö kan vi alltid prata om, oavsett om det handlar om en vinter där karoliner fryser eller det faktum att vi alla tycks vara förbluffade att ”snön faller och vi med den” för att citera Ulf Lundell.

Glad snö!

Läs även: Äntligen ett vettigt debattprogram SVT!