Det är en kombination av hån och storhetsvansinne att känna sig som dissident när man har en stående inbjudan till alla landets TV-soffor. Även om man är poet och gillar naturen, skriver David Lindén.
Jag känner mig som en dissident i Sverige, sa jag nyss i Studio 1:s sändning om det historiska Natobeslutet,
— Göran Greider (@GreiderDD) May 16, 2022
Tidigare har jag sagt att det är oklädsamt att gotta sig om man vill förändra samhället, men säg den regel som inte har undantag och det handlar om en av den svenska offentlighetens mest prominenta opinionsbildare. Det finns få personer som är intresserade av svensk politik och samhällsdebatt som inte känner till Göran Greider, vilken till vardags är politisk redaktör för Dala Demokraten.
Han är expert på alltifrån naturen till diktaren Dan Andersson (1888–1920). Likt Andersson skriver han även poesi och det är stundtals befriande att vi i svensk debatt har något så pass genuint som en verklig drömmare, även om man sällan landar i samma åsikt. I ett land med ungdomsförbundsskolade politiker och opinionsbildare som nästan alltid är ekonomer eller samhällsvetare kan Greider vara en frisk fläkt. På många sätt påminner han om den brittiske labourpolitikern Michael Foot som 1983 ledde sitt parti till ett katastrofval mot Margaret Thatcher. Det var tur att Foot inte fick någon politisk makt, men han skrev läsvärda historieböcker.
Läs även: Magsura vänstermäns diskreta charm
Göran Greider har profilerat sig som en prominent motståndare till att Sverige ska gå med i Nato eller snarare som motståndare till allt som har med svenskt försvar och internationellt samarbete att göra, så länge det andas någon form av lojalitet mot väst. På många sätt är han en kvarleva från förr som benhårt tror på att Sverige helt och hållet var neutralt under kalla kriget, att Olof Palme var det bästa som hänt Sverige sedan inlandsisen smälte och att Arbetarrörelsen med stort A var de som byggde upp det svenska välståndet. Sådant som järnet och skogen i kombination med innovationsförmåga är bara ”borgarpropaganda”.
Det är fullt förståeligt att Göran Greider är besviken över att Sverige och Finland ansökt om medlemskap i Nato. Med tanke på hur Socialdemokraterna lät bara för några veckor sedan är det till och med fullt förståeligt om de som trodde och sympatiserade med partiets tidigare linje känner sig snopna, svikna eller rent av sårade. Det brukar bli så när man tvingas göra en smärtsam omprövning. Titta bara på flyktingkrisen 2015 och tvärvändningen som följde senare. Men bara för att man känner sig djupt besviken behöver man inte ta till pinsamma överdrifter.
Greider är en man som under sitt hela sitt yrkesliv arbetat med ord, så han kanske tyckte det var kul att twittra som han gjorde. Likafullt är det förbannat osnyggt. En man som har ständiga inbjudningar till TV-soffor, är politisk redaktör för en stor tidning och som får uttala sig om allt mellan himmel och jord tycker att han känner sig som en dissident. Som någon som arbetar i en diktatur och förföljs av säkerhetstjänsten, mister anställning, fängslas och kanske dödas. Enkom för att han numera är i minoritet när det gäller ett svenskt Natomedlemskap.
Tidigare var det en åsikt som nästan var huggen i sten att Sverige skulle stå utanför Nato och sedan ändrade Socialdemokraterna åsikt. Orsaken till åsiktsbytet kan man tvista om men faktum kvarstår: Invasionen av Ukraina förändrade den europeiska spelplanen. Men det vill inte Greider förstå utan han tycker mest synd om sig själv. Det står honom fritt att göra. Men bara för att han känner sig som den sovjetiske Aleksandr Solzjenitsyn, Dawit Isaak eller Gui Minhai, för att nämna några verkliga dissidenter, betyder det inte att han är ett skvatt lik dem. Däremot framstår han som en sårad make som får veta att Moder Svea sedan 1950-talet varit otrogen med Uncle Sam. Helt enkelt som sårad.
