Svenskproducerade historiska dramer kan liknas vid att på nyårsfesten få lite för mycket innanför västen. Det är kul för stunden för att senare ge en känsla av nedstämdhet, läs brist på dopaminer, och skapa törst i meningen att man vill veta vad som verkligen hände. Orsaken är att de på ren svenska tenderar att vara så in i bängen dåliga. Rent av mediokra. Kort och gott Åsa Nisse förklätt i operakostym.

Undantag finns såsom Den osannolika mördaren men det var Netflix och inte SVT som låg bakom. För listan över historiska kalkoner med helsvenska avsändare kan göras lång. Bland mina personliga favoriter finns Tre solar (2004), där Mikael Persbrandt är en kombination av pudelrockare och korsriddare, Lovisa och Carl Michael (2005), där nationalskalden i Thomas von Brömsens skepnad låter som, ja, göteborgaren Thomas von Brömsen, och Snapphanar (2006), där Erik Dahlbergh (1625–1703) porträtteras som en folkhemsdjävul.

Läs även: Tröttsamt med ännu ett Palmedrama trots briljans

Det var därför dramat En kunglig affär vilket SVT sände i julas var positivt överraskande. Berättelsen kretsar kring Gustaf V:s (1858–1950) relation med Kurt Haijby (1897–1965) men mer om detta senare. För där andra svenska historiska dramer blir operetter eller såpoperor var skådespeleriet lysande: Sverrir Gudnason som Kurt Haijby, Staffan Göte som Gustaf V och Sanna Krepper som fru Anna Haijby var en fröjd att se. Likaså gjorde Reine Brynolfsson en fantastisk tolkning av överståthållaren Thorsten Nothin (1884–1972) och just där prickade serien helt rätt. Den verklige Nothin var en renodlad byråkrat och hade varit en utmärkt lägervakt oavsett färgen på lägerflaggan: ”Har man satt Nothin i båten får man ro honom i land”, som Karl Gerhard sjöng. Men här slutar berömmet.

Dålig historisk fiktion handlar ofta om att man inte hittar på för mycket utan för lite samtidigt som man gör avkall på detaljer alla känner till. Det blir magstarkt att i en historisk roman påstå att Gustav Vasa använder mobilen eller att Selma Lagerlöf reste med Ryan Air. Så vi kan börja med något så pass enkelt som Kurt Haijby. Det var en man som anklagades för att sexuellt ha utnyttjat en nioåring och en elvaåring och bara det gör historien obekväm för en manusförfattare som vill porträttera en homosexuell kärleksaffär. Därför görs Haijbys offer till en trettonårig pojke för det är rent krasst skillnad på att sexuellt attraheras av tonåringar och av barn. För en modern publik kan det också vara svårt att förstå att Gustaf V är den som befinner sig i underläge. Vid tiden var han änkeman med föga kontakt med sin familj. Det är därför Haijby får möjlighet att träffa honom vid stora högtider såsom julafton. Officiellt bodde kungen på Drottningholm men han övernattade flera dagar i veckan på Stockholms slott omgiven av en betald hovstat.

Det är svårt att ha ett fönster in i en människas själ och jag är inte personen att avgöra om kungen var förälskad i Haijby eller inte. Men det blir smått komiskt när det görs gällande att Herman Göring skulle fått Svärdsorden av Sverige i akt och mening att hjälpa Haijby. Självklart handlade det om att blidka en person i Hitlers krets i akt och mening att förbättra relationerna med Tyskland.

Slutligen finns det larviga detaljfel som endast en petimäter-Nisse som undertecknad noterar: Henning Sjöström (1922–2011) talar stockholmska och inte norrländska och även skåningen Per Albin Hansson (1885–1946) är påtagligt 08-assimilerad. En annan sidokaraktär är Tage Erlander (1901–1985), och hans ”värmländska” låter snarare som den sorts parodinorrländska man kunde se i komedin Pistvakt. Det är dock petitesser jämfört med kärnan i problemet att man ville göra sken av att det är sanningen.

Se gärna En kunglig affär för det utmärkta skådespeleriet. Men kom för allt heligt i världen ihåg att det inte är historieskrivning. Om väsentliga detaljer ska skippas borde det varit ett helt fiktivt drama med påhittade karaktärer. Det hade fortfarande varit sevärt.

En kunglig affär kan ses på SVT play.