I min senaste artikel berättade jag om att jag skulle fira traditionell Valborg i Uppsala. Därför var det chockerande eller nästintill passande, förlåt om jag gör någon upprörd nu, att skriva om det faktum att Gunnar Broberg dog den sista april. Det är en förlust för hela historieskrivningen eftersom han var den som tog upp Sten Lindroths (1914–1980) fallna mantel och krävde att vi alla skulle veta något mer om vilka idéer som har format oss.

Läs även: Mer än Majbrasor

På många sätt är jag fel person att recensera Brobergs gärning. Jag arbetade aldrig med honom, men hade privilegiet att njuta av allt han hade skrivit. Dessutom hjälpte han mig när han var professor emeritus när det gällde boken om Johan Skytte och betonade att allt ”måste vara läsvärt”. Detta trots att han var född i Flen – denna ort av tråkighet. Men han gillade att betona att vara sörmläning, som också jag är. Detta trots att hans akademiska gärning mestadels var i Lund.

Gunnar Broberg har lämnat ett otal vetenskapliga artiklar och många riktigt bra böcker efter sig. En folkbildare av rang. Bland mina personliga favoriter återfinns Kattens historia: Sverige speglat i djurets öga som jag läst från pärm till pärm, Nattens historia: nordiskt mörker och ljus under tusen år, samt den läsvärda, faktaspäckade och banbrytande biografin om Carl von Linné som även den gavs ut av Natur & Kultur. Gunnar Broberg kallade Carl von Linné ”han som ordnade naturen” och kanske får man drista sig att kalla Gunnar Broberg han som ordnade lärdomshistorien. Men med tanke på att han disputerade på Linné i Uppsala är det inget att förvånas över.

Ett varmt tack för en imponerande gärning.

Gunnar Broberg, historiker, (1942–2022)