Så kom den dagen jag aldrig trodde skulle komma. Nyheten att Sven-Bertil Taube nu återförenas med sina föräldrar, vännen Olle Adolphson och andra på den där stora scenen i himlen eller Olympen. Man kan kalla det vad man vill. Han är död och då är det brukligt att försöka sammanfatta ett liv. Denna gång ska jag dock villigt erkänna att utmaningen är svår. För han var så mycket.

Kanske kan man börja med 1950-talet och det faktum att han föddes in i den svenska artisteliten. Nej, det är ganska futtigt för även om föräldrarna Evert och Astri var inspiratörer var det Sven-Bertil som bar Everts arv till en ny generation. Vi är otaliga som har en relation till Evert Taube men det är sonens tolkningar som står sig. Men hur ska man sammanfatta hans liv?

En ytterligare ingång skulle kunna vara 1960-talet med skådespelarkarriären. Där skulle man kunna börja och till detta kan läggas det internationella genombrottet med Örnen har landat. Planen var nog att likt äldre kollegor som Max von Sydow fullt ut ta steget till Hollywood men det var lite för få rollerbjudanden så det blev ett bekvämt Londonliv på behagligt avstånd från Stockholm. För i Sverige fortsatte karriären framåt och skådespeleriet varvas med otaliga visuppträdanden i hela landet. Det finns trots allt en anledning till att hans självbiografi heter Ord och många visor. Men det är som sagt svårt då Taube var så mycket mer. Visserligen hade han sin andel av småskandaler som äktenskapet med den lite väl unga Ann Zacharias som han på sin tid motiverade med ord som inte skulle falla vår tid i smaken. Men det är gammalt och glömt. För Taube var just den gentleman som alla vi uppfattade honom som. Om detta vittnar inte minst deras dotter Sascha som gått i sina föräldrars fotspår och valt att ägna sig åt skådespeleriet.

Bland mina starkaste Taubeminnen är hans insats som professor Swedenhielm i Hjalmar Bergmans drama med samma namn. Det sändes på SVT och han briljerar i rollen som en älskvärd men knepig patriark mot en ung Gustaf Skarsgård som numera har den Hollywoodkarriär Taube inte fick. Så var Taube också den stillikon som varje ung man behöver. Skit i diverse ungtuppar, tänk kashmir och klassiskt. Stil vinner alltid över mode.

När det svenska 1900-talets historia skrivs kommer Sven-Bertil Taube med största sannolikhet att kallas för kulturens brobyggare. Han var den som förmedlade en klassisk skådespelar- och artisttradition till en yngre generation. Att både kunna spela Strindberg och uppträda med Miriam Bryant. Så får salig Cornelis Wreeswijk och Fred Åkerström ursäkta. Det var bara Taube som kunde förmedla Carl Michael Bellman med en sådan klassisk inlevelse.

Nu har den rösten tystnat, vi kan bara tacka för inspelningarna och avsluta med starka strofer ur Epistel 33 (Stolta stad):

Innankort
vår transport
är framme. sitt stilla, tag min ros ej bort!
Förr, mossiö,
skall jag, mö,
i dessa böljor dö.

Läs även: SVT misshandlar Taube

Sven Bertil Taube (1934–2022).