Je suis Evert. Jag är Evert.

Indränkta i självgod detaljkunskap om förhållandet mellan könen och blinda för alla de nyanser i mänskliga relationer som gör livet konstant spännande att utforska, satt ett gäng proppmätta förståsigpåare och dissekerade Everts relation till kvinnor.

”Kan man sjunga Calle Schewens vals för en yngre generation? Det får vi se …” mumlade en ängslig sångare. ”Det finns saker i texten… Jag är som en pojke fast farfar jag är, och så träffar han den där unga kvinnan …”

Man såg i hans blick hur han våndades inför tanken på att kanske uppmanas att sjunga den visan för unga oförstörda människor. Skulle han då måhända bidra till att skapa pedofiler?

”Calle Schewens vals är en av flera Taubelåtar med en förlegad kvinnosyn”, fastslog Jane Magnusson grötmyndigt och kategoriskt.

Läs även: Skogkär: Sveriges Radio får ditt våldskapital att växa

Deras fördömanden gjorde mig rasande, men också sorgsen. Har de aldrig upplevt paradoxerna och motsägelserna i livet, tänkte jag? Har de aldrig varit i situationer där deras inlärda dogmer om genus och könsrelationer har ställts på ända, där de har tvingats tänka efter, tänka om? Och har de aldrig lärt känna människor som lever under helt andra villkor än de själva och som man därför inte kan generalisera om? Kort sagt; har de själva aldrig levt?

Evert Taube har varit min följeslagare sedan tidiga ungdomsår. Jag köpte min första segelbåt för 500 kronor när jag var femton, tätade de värsta läckorna och gav mig ut i Stockholms skärgård med en kompis. Vi hade hört Taubevisor på radion sedan barnsben, vi kunde texterna och nu sjöng vi för full hals där vi plöjde böljorna från Möja till Mysingen. Everts visor om skärgården, om dans på bryggorna, om segelbåtar på hård kryss över öppna fjärdar, om djuren och naturen och romantiska möten med flickor medan solen fick martallens topp att brinna blev ett soundtrack till mina ungdomsår. Utan Taubes visor hade den perioden i mitt liv varit en nyans fattigare.

Tjugofem år gammal gav jag mig ut i världen med en ryggsäck som enda gepäck. Jag kom efter en lång odyssé genom Östafrika till Kenya och checkade in på Iqbal Hotel på Latema Road i Nairobi. Det var ett extremt lågbudgethotell på gränsen till slummen. Där bodde diverse vinddrivna existenser, bland andra ett antal unga tjejer från Somalia som hade flytt våldet i hemlandet. De blev mina kompisar och jag kunde inte slita mig därifrån. Livet på Latema Road som dominerades av droghandel, småtjyveri, prostitution och desperat jakt på överlevnad var så otroligt spännande och intressant att jag blev kvar där i flera månader. Utan att själv veta om det, kom jag att ägna mig åt en antropologisk forskningsmetod som kallas deltagande observation. Jag bara var där och sög i mig intryck. En långvarig effekt av det blev att jag vägrar att generellt fördöma prostitution. Det kan man bara göra om man aldrig har träffat människor som saknar alla andra möjligheter till överlevnad.

Läs även: Per Brinkemo: Yasin Byn rapporterar från ett moraliskt ingenmansland

Mitt rum blev en samlingsplats för somalitjejerna. Att ha en kompisrelation till en vit kille var för dem ett slags säkerhet, trygghet, och jag satt kväll efter kväll och lyssnade till deras berättelser medan de tuggade kat, drack Fanta och förberedde sig på att ge sig iväg till nattklubben New Florida för att ragga kunder.

De var systrar till flickan i Havanna och jag älskade dem allihop, i deras rörande livsomständigheter. Evert diktade om fattiga kvinnor i Karibien, hans visa Pepita dansar gick rakt in i hjärtat på mig. Den skulle lika gärna kunna handla om någon av somalitjejerna på Iqbal Hotel och visan fördömdes naturligtvis i SVT-dokumentären om Evert. Den handlar ju om verkligheten, och om verkligheten är alltför anstötlig så får den inte skildras. Unga människor kan ta illa upp.

1990 gav jag ut min debutroman En bil åt Mister Singh på Bonniers förlag. Handlingen utspelar sig till stor del på Latema Road och de relationer jag skildrar där har direkta förlagor i verkligheten. Sara Danius, salig i åminnelse, recenserade boken i Dagens Nyheter. ”Skolboksexempel om vit mans fantasi,” löd rubriken på hennes text. Min roman tillhörde ”en svårutrotad genre”. Den vittnade om ”intellektuell bankrutt”. Jag anfäktades av ”oförblommerad etnocentrism” och min berättelse var i nivå med ”resekatalogernas infama beskrivningar”.

Lyckligtvis fanns det då fortfarande mer sansade röster. Litteraturvetaren Göran Hägg skrev senare om min bok: ”En utomordentligt välskriven, spännande och satirisk debutroman, som emellertid på grund av sitt politiskt inkorrekta innehåll aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade. En cynisk och djärv bok som verkligen är värd att återupptäcka.”

Nyckelfrasen där är ”politiskt inkorrekt”. På Everts tid var det uttrycket kanske ännu inte myntat men jag är säker på att han och jag hade förstått varandra väldigt väl.

Författaren Sven Lindqvist skrev en gång: ”För att kunna älska världen måste man utsätta sig för den”. Det gjorde Evert och till följd av det lärde han sig att omfamna allt det livet ger i form av kärlek, kvinnor, äventyr och livserfarenhet. Han diktade om det underbara i att klara jobbet med glans, gå iland någonstans, få en kyss eller två i en virvlande dans. Så länge skutan kan gå gör mig tårögd varje gång jag hör den. Eller sjunger den.

Jag blev far, fick så småningom tre barn med två års mellanrum. De sov länge i samma rum och på kvällarna satt jag på en pall med en gatlykta utanför fönstret som enda belysning och sjöng från min Evert Taubebok. Hans sånger är ju ofta långa och dramatiska berättelser och barnen älskade dem. Bättre än den bästa godnattsaga. Att jag nu, drygt 30 år senare får höra Jane Magnusson fördöma Flickan i Havanna med påståendet att den fick henne att tro att prostitution var ett ”toppenjobb”, är lika korkat som kränkande. Det tror jag min dotter Amanda håller med om som själv sjunger Taubevisor för sin lille son.

Därför säger jag nu, till dem som hävdar att Evert Taube hade en förlegad kvinnosyn: Well, count me in. Jag har också i så fall en förlegad kvinnosyn och det står jag för.

Jag är Evert.

Bengt G Nilsson är journalist och författare