Det var med sorg som jag i måndags nåddes av nyheten att den förra liberala riksdagsledamoten Barbro Westerholm hade somnat in. Visserligen var hon inte purung (89 år gammal), men det finns få människor som under sin tid på jorden har åstadkommit så pass mycket. Bara en sådan sak som att hon som generaldirektör för Socialstyrelsen medverkade till att homosexualitet inte längre klassades som en sjukdom. Alternativt att hon var den som lyfte äldrefrågorna inom den svenska politiken. Att vi inte värderar vad hon kallade för ”åldersrika” utan ständigt premierar glada 25-åringar. Det är kanske det hon är mest känd för, men det går att fortsätta att rada upp fler av hennes förtjänster.

Som exempelvis att hon 1979 faktiskt tog sig tid att lyssna på de homosexuella aktivisterna som ockuperade Socialstyrelsen i Stockholm. Att lyssna, fundera och sedan komma till en slutsats var något av hennes signum. En medicine doktor som aldrig riktigt släppte hur det var att resonera vetenskapligt. I detta ligger något av hennes storhet. Dessutom präglades hon starkt av just engagemanget för homosexuella. På ålderns höst 1988 valdes hon in i riksdagen och på det sättet är hon också ett unikum. En doft av det Sverige som en gång var i ordets positivaste bemärkelse. Hon valde inte proffspolitikerns väg utan att efter en gedigen ämbetsmannagärning engagera sig och göra sin demokratiska värnplikt. Visserligen kan det låta fånigt men när jag tänker på Westerholm är det som en senator i republikens Rom. Med sina gråa år och sin erfarenhet bidrog hon till att göra svensk politik betydligt mer lärorik och även för den delen spännande. Detta skrivs trots att jag inte alltid höll med henne. Hon hade alltid en klok tanke och en förmåga att se bortom den snäva dagspolitiska bilden. Därför är hon på många sätt rejält saknad.

Att hon själv tog strid inom dåvarande Folkpartiet för en partnerskapslag visar också på hennes storhet. Hon kunde på många sätt se runt hörn, och möjliga orsaker är nog både hennes livserfarenhet och forskargärning. År 1995 firade hon en stor triumf i och med att partnerskapslagen klubbades igenom. En liten förändring som gjorde livet drägligare för många som insåg att de älskade någon av samma kön. Dessutom var det ett tecken på riktig och ärlig liberalism.

Ett ytterligare sådant tecken var att hon på ålderns höst, avsiktligt ordval, tog upp kampen mot ”ålderismen”. Att gamla människor i princip ses som redo för ättestupan (som för övrigt är en historisk myt) är både löjeväckande och skrattretande. Men det är tyvärr en besk sanning och skälet till att vi har börjat få upp ögonen för detta kan till stor del tillskrivas Barbro Westerholm. Hon ska ha tack också för denna gedigna arbetsinsats och för mycket annat.

I ett moget samhälle hade hon varit minister men nu blev det inte så. En klok röst och en strålande tänkare har tystnat och nu är det upp till oss andra att ta vid där hon slutade.

Barbro Westerholm (1933–2023), läkare, tänkare och förtroendevald.

Läs även: Länge leve pigga pensionärer