Lindén: Länge leve köttberget
Läs mer mina damer! Foto: WikiCommons Public Domain
Att klaga på att medelålders och äldre kvinnor läser böcker handlar om en wokeängslan och rasism.
Det är sällan man bli förbannad som skribent, för det ska man inte bli. Men diskussionen om ”köttberget” som startades av Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson är en sådan. För hon menade på allvar att det finns ett problem som bottnar i att vita äldre kvinnor läser böcker. Grädden på moset är att hela det litterära Sverige lallade med.
Frågan som inställer sig är: Vari ligger problemet? Är det ett problem att vi fortfarande har läsande människor? Kanske ligger problemet i att det finns ett bildningsideal, eller det faktum att äldre kvinnor går på föredrag? Jag vet i ärlighetens namn inte vad det bottnar i. Men jag fruktar att det handlar om hudfärg. Människor har problem med att vita äldre kvinnor läser böcker och om jag inte missminner mig finns ett ord för detta, och det heter rasism.
Läs även: Motsägelsen i Lena Anderssons böcker
Som författare har jag skrivit ett antal böcker. De pengar jag har tjänat på jobbet har ofta baserats på äldre kvinnor. På många sätt är de kvarlevan av den mentalitet som gjorde Sverige framgångsrikt: Folkrörelserna som bildade sig för bildningens skull. Det är med förlov sagt skitsnack att kalla dessa köttberg och att gnälla över att debutanter inte delar pigmentgrad, som en viss skribent gjorde. Utan dessa lärda kvinnor hade författare inte överlevt.
För att parafrasera Thommy Berggren i Bo Widerbergs Elvira Madigan: Nu går jag till kvinnorna, och jag struntar i deras ålder eller hudfärg. De läser nämligen litteratur!
Vad det kulturella Sverige tycker om detta är totalt irrelevant. Den som gnäller över att så kallade ”rasifierade” inte ofta debuterar som författare får helt enkelt spotta i nävarna och jobba lite hårdare.
Läs även: Två böcker om samma verkliga människa
Ett ödmjukt tips är att läsa några av våra klassiska arbetarförfattare som Eyvind Johnson eller Moa Martinson. Men då kanske man inte har tid att klaga på en kultursida. Men arbetarkisar och -tjejer har föga gemensamt med dagens Biskops-Arnös ”fina” författarutbildningar där det viktigaste är att betona ”rasifiering” eller vad man förr sa hette ”ras”.
