Historien om Hitlers dagböcker kan berättas som en komedi, skriver David Lindén.
Tänk dig en illustratör som tidigare försörjt sig bland annat genom att rita porrbilder. Lägg till en journalist på en anrik tysk tidning med ett osunt intresse för andra världskriget. Samt en framstående historiker och brittisk lord vilken under sagda krig arbetade inom underrättelsetjänsten med att analysera Adolf Hitlers personlighet. Där har du historien om Adolf Hitlers dagböcker!
På dagen för fyrtio år sedan, den 22 april 1983, berättade den tyska tidningen Stern att de kommit över vad som påstods vara Adolf Hitlers dagböcker och den 25 april intygade en rad experter, som den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper, deras sanningshalt. Tidningen hade för 9,5 miljoner D-mark köpt 62 volymer av dess egen journalist Gerd Heidemann. Dagböckerna bestod av prydligt skrivna anteckningsböcker och innehöll notiser om stort och smått. Krigsstrategi varvades med notiser om att han hade ätit lunch med älskarinnan Eva Braun eller lekt med schäferhunden Blondie. Hela världen tyckte att man äntligen hade fått en inblick i den banala ondskan för att parafrasera filosofen Hanna Arendts ord om Adolf Eichmann.
Dagböckerna skulle ha hittats i ett plan med führerns personliga tillhörigheter som störtat utanför Dresden. Säljaren skulle ha varit en pensionerad militär som levde i Östtyskland och därifrån smugglat ut dagböckerna gömda i pianon. Passande då denne militär inte riktigt kunde resa till Väst för att berätta mer om vad som hade funnits i planet eller hur han själv hade kommit över dem. Ytterst lägligt för det visade sig vara ett stort bedrägeri.
Redan från början splittrades historikervärlden när det gällde sanningshalten. Men det var nog lätt att ryckas med och tro att de var sanna. Som de två mest kända för- och motförespråkarna när det gällde sanningshalten. Hugh Trevor-Roper, professor vid Oxforduniversitet och 1979 adlad baron Dacre av Glanton, trodde att det verkligen var Hitler som hade skrivit dem. Till skillnad från David Irving som redan då hade profilerat sig som nästintill nazist och allmän Hitlerapologet. Att Irvings karriär som driftkucku har fortsatt visar också att det är fullt förståeligt om man inte trodde på hans ord om dagböckerna. Men även en driftkucku, dåre och förintelseförnekare kan tyvärr ha rätt.
I maj 1983 avslöjades det att dagböckerna var en förfalskning bland annat med hjälp av bläcktester. Dna-tekniken var inte utvecklad på 1980-talet och hade de hittats idag hade det gått betydligt snabbare. Dessutom visade det sig att sådana anteckningsböcker som hade använts inte fanns under andra världskriget. Hjärnan bakom bluffen var illustratören Konrad Kuja som hade specialiserat sig på att tjäna en extra hacka på just Adolf Hitler. Som att måla cirka 700 tavlor och prångla ut dem som produkter från Hitlers tid som misslyckad konststudent i Wien.
Det var en ytterst penibel händelse som skakade Västtyskland och andra världskriget-historiken i grunden. Tidningen Stern stod med byxorna nere men värst var det för Hugh Trevor-Roper som hade satsat stora delar av sin prestige på just detta. Att just han som ändå hade forskat på den verklige Hitler hade låtit sig luras genererade också många skratt.
Konrad Kujau och Gerd Heidemann dömdes till 4,5 års fängelse vardera. Efter att Kujau släppts ut ur fängelset försörjde han sig på att kopiera tavlor av kända konstnärer och signera dem ”förfalskade av Kujau”. Några av dessa är riktigt lika originalen.
År 1992 släpptes den tyska komedin Schtonk! vilket var en parodi på hela affären. Den fick strålande recensioner och nominerades till en Oscar för bästa utländska film. Men nu är det hög tid att berätta historien igen.
