Det engelska uttrycket ”flogging a dead horse” (piska en död häst) är ibland passande. Vissa försök att återuppliva ett gammalt koncept håller helt enkelt inte. Som nu när SVT med buller och bång presenterar årets julkalender som ska vara en nyversion av Trolltider från 1979. Det bör dock påpekas att det inte är något fel på den gamla julkalendern, men den har trots allt fyrtio år nacken. Med rätta var den populär och har sänts i ett antal repriser. Om minnet inte sviker mig var den spännande att se på som barn.

Varför låter man den då inte vila i frid utan prompt ska göra en nyversion? Det är en fråga som är berättigad att ställa då berättelsen inte bottnar i ett klassiskt verk likt Vilhelm Mobergs utvandrarsvit eller August Strindbergs dramatik. Julkalendern var helt enkelt produktionen av kloka TV-människor som tänkte nytt vilket alltid bör ingå i deras kärnuppgift. Precis som mycket annat verkar motivet bakom nyversionen bottna i nostalgi. Några glada producenter i 50-årsåldern vill återuppleva sin barndom. Lathet är en allvarlig anklagelse men i detta fall är den berättigad. Speciellt när man har den stora budget som statstelevisionen har till sitt förfogande.

Till detta kan läggas en ytterligare reflektion som handlar om tidsandan. Trots all ny teknologi och stora resurser verkar vi befinna oss i vad som kan kallas intellektuell lättja. I stället för att våga tänka nytt vill man använda den intellektuella snuttefilt som gamla klassiker utgör. Det är därför vi fick en ny utvandrarfilm som handlade mer om genus än 1800-talets amerikaemigration. Vi skriver hellre om böcker av författare som Roald Dahl och Ian Flemming än inser att varje epok har sin litteratur. Historiska filmer likt den kommande om Stockholms blodbad som ska ha premiär i år ska Disneyficeras till den grad att det inte finns någon historisk sanning bakom själva berättelsen.

Nya Trolltider passar in i denna dystra samhällsutveckling även om resultatet kanske blir sevärt. Man vågade inte tänka och valde därför att vara lat. Precis som att skådespelaruppsättningen självklart måste innehålla en medlem av dynastin Skarsgård och denna gång i form av sonen Ossian. Det är säkerligen inget fel på hans skådespelartalang men i diskussionen om Nepo-babies (barn till kulturutövare) blir det passande. Varför kunde han inte få spela i något annat än den traditionella barnkalendern som ska vara SVT:s årliga prestigeprojekt?

Gamla Trolltider kan ses på SVT-play

Gamla Trolltider innehåll på många sätt en stor dos av den putslustiga 70-talsmoralism som präglade tidens barnprogram. Samtidigt som det innehöll bra skådespeleri som med rätta fångade många barns fantasi. Farhågan är att det enda som man kommer ha kvar av det förstnämnda är just moralismen. Det är trots allt SVT vi talar om. Samtidigt som det är ytterst tråkigt. Men hoppet är det sista som överger människan. Kanske kan det bli bra.

Läs även: Konstigt att vilja avskaffa korsett