I förra veckan spreds ett rykte om att BBC och Netflix inte skulle använda korsetter till sina historiska dramer. Med tanke på alla de intervjuer där kvinnliga skådespelare har beklagat sig över hur obekvämt det är att bära korsett kan det verka som en rimlig lösning på ett arbetsmiljöproblem. Men är det egentligen ett tecken på något annat?

Först och främst är det nog en fråga om total okunskap om korsettens historia och konstruktion. De flesta har sett filmscenen där en kvinna står och håller i en sängstolpe medan en jungfru drar så mycket hon kan för att få midjan att bli mindre. Den här typen av korsett, med fokus på en timglasformad siluett, var aktuell under en ganska kort period under andra halvan av 1800-talet. Jane Austens hjältinnor ska aldrig klaga över att de är insnörda, eftersom de levde under en period när korsetten främst syftade till att forma bysten och midjan inte alls var åtdragen. Redan i slutet av 1800-talet insåg man också att det bästa sättet att få en timglasform var att helt enkelt fylla ut bysten och höfterna med vadderingar, men låta midjan ha kvar sitt naturliga omfång.

Läs även: I fäders - men inte Gustav Vasas - spår

Korsetter kan absolut vara obekväma, men att skådespelerskor klagar över smärta är inte konstigt. Det verkar som att kostymörerna alltid glömmer att en korsett inte ska bäras mot bar hud. I historisk tid bar kvinnor någon form av särk eller senare linne, men det är ett plagg som helt verkar ha försvunnit i filmens värld, vilket absolut kan ge skavsår. När dessutom det skickas ut bilder på kvinnor iklädda korsetter som sitter upp och ner, ja då är det tydligt att mycket av det obekväma mer ska skyllas på dåliga kostymdesigners och påklädare än klädesplagget självt.

Slutligen är det nog så enkelt att motstånd mot korsetter har blivit ett lätt sätt att visa sitt motstånd mot patriarkatet. ”If you like pain, try wearing a corset ”, säger Keira Knightley i ”Pirate of the Caribbeans” och visar då direkt att hon är en kvinna med kämpaglöd och moderna värderingar, redo att ge sig ut på äventyr och bekämpa det onda. Emma Watson vägrade också att bära korsett i spelfilmsversionen av ”Skönheten och Odjuret”, vilket stämmer väl överens med hennes moderna feminism. Det som missas här är att korsetten faktiskt inte var ett plagg som fjättrade kvinnor. Naturligtvis har en del kvinnor snört sig för hårt, i jakten på den perfekta kroppen, men för de flesta var korsetten en nödvändighet. Den amerikanska författarinnan Laura Ingalls Wilder beklagar sig i sina böcker över att hon inte är så smal som sin syster, eftersom hon inte vill snöra sig så hårt, men fortsätter sedan att med full kraft arbeta med sin far på åkern. Fortfarande iförd korsett. I tider där modet bestod av flera lager av tunga underkjolar och överkjolar var korsetten nödvändig för att helt enkelt avlasta ryggen och orka bära upp kläderna. Även idag vittnar moderna yrkeskvinnor om att de bär korsett vid tillfällen när de ska arbeta stående under långa perioder.

Efter ett tag förnekade både BBC och Netflix att de skulle sluta med att använda korsetter i sina produktioner. Film och tv har en roll i att skildra äldre tiders samhälle, men förhoppningsvis kan det belysas på andra sätt än genom att skylla på ett klädesplagg som trots allt bars av miljontals kvinnor under hundratals år. Så fullt så fruktansvärt kan det ändå inte ha varit.

Läs även: Är Metusalem målet?

Johanna Lindén Nybelius är museipedagog vid Falu gruva och driver Sveriges mest lästa 1500-talsblogg.