Den amerikanska författarinnan Margaret Mitchells roman Borta med vinden från 1936 är inte speciellt bra om man ska vara ärlig. Språket är pekoralt, handlingen ännu mer pekoral och synen på det amerikanska inbördeskriget hade inte ens renderat godkänt i en högstadieuppsats. Filmen från 1939, med bland annat Clark Gable och Vivien Leigh i huvudrollerna, är inte heller speciellt bra, om man ska fråga undertecknad. Vackra miljöer, Hollywoods gyllene era och allt det andra, men det är en ganska tråkig matinéprodukt från 1930-talet. Troligtvis är det för att jag är ett barn av läsplattor och datorer, men jag började gäspa när sisådär två timmar hade gått.

Personliga åsikter om Borta med vinden kan alla ha och det ska man ha när det gäller skönlitteratur. Men om man bortser från personliga preferenser kvarstår en obestridlig sanning: Både boken och filmen är en del av den amerikanska 1900-talshistorien. De är historiska källor, men inte till det amerikanska inbördeskriget utan om hur man såg på det på 1930-talet i södra USA. Ett krångligt ord för detta är historiografi eller historia om historia. Därför blir det så konstigt att nyupplagan av Mitchells roman har försetts med ett långt förord där det varnas för att boken presenterar ”vit överhöghet” och ”försvarar rasism”.

Läs även: Klassisk roman får nytt förod som varnar för rasism

Anledningen till att den gör just detta är att det är en bok skriven på 1930-talet och dessutom en roman. Den var och är riktad till vuxna människor och det faktum att man idag måste ge den en snuttefilt i form av detta så kallade förord säger mer om vår egen tid än Margaret Mitchells. En roman är inte sanning och den gör dessutom inte anspråk på att vara sanningsenlig. Det är kort och gott en roman som dessutom speglar teorin om ”The Lost Cause”, vilket var den strategi som opinionsbildare i södra USA använde för att rentvå att inbördeskriget först och främst handlade om att bevara slaveriet. Varför utgår människorna bakom nyupplagan utifrån premissen att läsare inte är vuxna nog att förstå att varje tid har sitt sammanhang med fel och brister? Det övergår på många sätt mitt förstånd. Men jag är en enkel själ som alltid trott att man är vuxen nog att förstå att fiktion och sanning inte är samma sak.

Troligtvis bottnar det hela i ett rejält stycke ängslighet. Man är rädd för att någon ska bli förolämpad och därför måste man vira in alla människor i en metaforisk sidenfilt av trygghet. Tänk om någon blir ledsen! Tänk om någon blir kränkt! Tänk även om någon skulle känna sig obekväm! På det sättet dödar man de flesta former av skönlitterärt kulturskapande. Men det roliga är att är att det lödiga och pompösa förordet har skrivits av den brittiska författarinnan Philippa Gregory som skrivit en rad romaner om Rosornas krig i 1400-talets England. Skillnaden på Mitchell och Gregory är att den senare alltid hävdar att hennes verk är historisk sanning. Det är de inte.