Det finns ikoniska filmer med tillhörande filmmusik. Summer Nights från Grease, I had the time of my Life från Dirty Dancing eller It must have been love från Pretty Woman som sjöngs av vår alldeles egna Marie Fredriksson (1958–2019) i bandet Roxette, som hade en röst betydligt bättre än den fantastiska Bonnie Tyler.

När det gäller ovanstående filmer med den ikoniska filmmusiken har de som gemensam nämnare att de oftast gillas av kvinnor. Ja, män och kvinnor har olika smak, och det finns annan filmmusik, men de som listas handlar om kärlek och eskapism. På ren svenska är de romantiska och för män är det högst troligt att de såg dem i samband med en date. Ikonisk filmmusik speglar ofta romantik och Evángelos Odysséas Papathanassíou med artistnamnet Vangelis skrev sådan, men hans romantik handlade om manlig vänskap som gränsade till det homoerotiska.

Läs även: Människans äldsta dragningskraft

Papathanassíou gjorde filmmusiken till Chariots of Fire 1981 som på svenska heter Triumfens ögonblick. Berättelsen om de brittiska löparna Harold Abrahams (1899–1978) och Eric Liddells (1902–1945) väg till guldmedaljer på 100 respektive 400 meter vid OS i Paris 1924 kom att älskas av en hel värld. Det har i mångt och mycket att göra med Papathanassíous temalåt som hette just Chariots of Fire, och skildrade unga män med ”dreams in their hearts and wings on their heels” (drömmar i hjärtat och vingar på fötterna). Hela fyrtiotvå år sedan premiären är det inte många som kommer ihåg filmen men alla kommer ihåg låten. Den används ofta av exempelvis företaget Nike, som så klart gör löparskor, och var ett nummer med komikern Rowan Atkinson som Mr Bean vid invigningen av Olympiska spelen i London 2012 (se det roliga klippet). På ett sätt har den blivit OS inofficiella signaturmelodi, då den skildrar just kampen att lyckas och att bli något större.

Vangelis låt är grekisk. Man kan riktigt se Akilles och Hektor springa fram över Trojas murar när man lyssnar, eller för den delen föreställa sig de antika Olympiska spelen. Därför är det inte att undra på att han fick spela vid invigningen av OS i Aten 2004 och även gjorde musiken till Oliver Stones episka, i ordets rätta bemärkelse, film om Alexander den Store. Musiken är storslagen, bombastisk och rent av underbar om man vill komma i gång och känna sig som en atlet även om man är lite coronafet.

Nu är han död och Olympen har blivit lite mer tonsatt. Själv skänker jag Harold Abrahams och Eric Liddell en tanke samt Ben Cross (1947–2020) och Ian Charleson (1949–1990) som spelade dem i filmen. Om de träffar Vangelis i livet efter detta kommer de säga: Tack för att du gjorde oss odödliga.

I kväll blir det nog en rejäl löptur med Chariots of Fire i hörlurarna och kanske ett glas retsina efteråt.

Evánghelos Odysséas Papathanassíou, ”Vangelis, musiker (1943–2022)