Gustav Vasa har gått till historien som den som genomförde reformationen i Sverige. Att vi gick från ett katolskt till ett protestantiskt land lyder den gängse historieskrivning och därför är det berättigat att ställa frågan om han var genuint religiös? Men det är betydligt svårare att hitta ett korrekt svar. Om man däremot vill försöka är det troligt att svaret skulle bli alla historikers favorit: Nja, alternativt, vi vet inte riktigt.

När det kommer till själva ”nja:et” går det inte att runda det faktum att Gustav Eriksson av Vasaätten växte upp under en tid då det helt enkelt inte riktigt gick att vara ateist eller ens agnostiker. Förutom Botulf i Gottröra som levde på 1300-talet, alternativt Rangvald Odinskar på 1400-talet, lider den svenska medeltidshistorien en uppenbar brist på ateister, kättare och tvivlare. Sverige var med andra ord ett starkt religiöst land och vi har än så länge varit katoliker längre än vi varit protestanter. Därför kan man nog med fog kalla Gustav Vasa för religiös. Men att han gick i mässan kan jämföras med hur undertecknad börjar morgonen med att titta på vad som hänt under natten på telefonen. Religionen, eller snarare de ritualer som förknippas med religionen, var en integrerad del av det svenska samhället. Därför borde man kunna kalla honom religiös, men vi vet som sagt inte.

Kungens biktfar Johannes Ofegh uppger att gamle kung Gösta på dödsbädden 1560 vägrade att bikta sig och ta emot syndernas förlåtelse. Han skulle nämligen ta detta med Vår Herre helt själv och det är i sig en ytterligare komponent till hur man ska analysera vår förste Vasakungs inställning till religionen. Till detta ska läggas att han långt ifrån var en så pass fanatisk protestant som äldre historieskrivning vill göra gällande. Vi behöll många katolska ritualer och vi lätt dessutom många vackra altarskåp vara kvar då församlingen skulle kunna fortsätta att identifiera sig med det vad som hade varit ”fornt och vant”. Att många kloster stängdes handlade däremot om att man berövade dem landområden som var basen för försörjningen. Men det blev inte illegalt att leva som katolik i Sverige förrän under sonsonen Gustav II Adolf, vilket visar att den svenska reformationen på många sätt var en långtgående process och inte en blixt från ovan.

Slutligen kan vi gå tillbaka till Ofegs nedteckning av kungens sista tid i livet. Den visar inga tecken på djupa religiösa grubblerier utan snarare en gammal och sjuk man som ligger för döden. Han visste om detta och visste att han hade syndat. Det är därför som han vill tala med Gud helt själv. Inga prästrockar behövde komma i vägen. Till skillnad från sin brittiska motsvarighet Henrik VIII hade Gustav Vasa inga djupa teologiska ambitioner.

En lämplig hypotes kan vara att han trodde sig hamna i helvetet och därför gjorde han som han behagade den stund på jorden som hade vigts åt honom. Makten var det viktigaste.

Läs även: Mannen som försökte mäkla fred

David Lindén