Alla älskar att prisa historia men få vill lära sig om historien. Så skulle man kunna sammanfatta reaktionerna på att polisutbildningen slopar detta som ett obligatoriskt ämne för de sökande. Beslutet motiverades bland annat med att flera gymnasieutbildningar inte inkluderar historia och till syvende och sist är polisman ett yrke, dock med ett våldsmonopol. En form av svart ironi är att polisyrket ofta lovsjungs på samma sätt som historieämnet, men att det går betydligt saktare när politiker ska skrida till handling i form av ökade anslag och resurser.

Den lättaste saken i världen skulle här vara att stämma in i kören: Det är en skam att blivande polisaspiranter inte ska kunna historia, bildningen är död och ”den som inte känner sin historia är bunden att upprepa den” (George Santayana). Men det vore rent ut sagt tråkigt. Polisen är nämligen inte problemet utan samhället och diskussionen i stort.

Läs även: Världens största vikingautställning invigs

Behöver en bagare eller för den delen en piketpolis känna till att Karl Knutsson Bonde valdes till kung av Sverige tre gånger? Självklart inte! I det dagliga arbetet behöver bagaren och polisen andra kunskaper. Däremot blir man en bättre yrkesutövare om man besitter ett visst mått av kunskap om vad som förenar hela samhället. I det ingår vår gemensamma historia, men lika väl att Vättern är en sjö eller att granskog blir vanligare desto längre upp man reser i landet. Det handlar om konceptet allmänbildning, som gör det betydligt lättare att ta till sig specialistkunskap, vilket blir svårare att göra om man inte känner till grundläggande fakta. Likaså blir det roligare om man kan relatera till andra än de som verkar inom det egna skrået.

Naturvetare älskar att raljera över att humaniora inte kan mätas, vilket till viss del stämmer. Det går inte att mäta vad kungavalet 1523 har inneburit för Sverige, men lik förbannat har det betytt något. Om vi exempelvis inte hade blivit en självständig nation hade vi inte tillfullo kunnat utnyttja Bergslagens järn och koppar, som i längden innebar att Sverige kunde utvecklas till en industri- och innovationsnation: Utan Gustav Vasa inget Spotify. Resonemanget kan tyckas långsökt men ett visst mått av historiska kunskaper gör det lättare att se den större helheten. En polisman förstår lättare fenomen som klanvälde eller parallell rättskipning om han eller hon kan något om det förflutna.

Problemet är ändå inte polisen utan samhället i stort. Makthavare älskar att betona vikten av det förflutna, men det är alltid selektivt. Bland vissa finns vanföreställningen att Sverige i princip skapades under andra världskriget och att dessförinnan rådde någon form av töcken. Likaså att vi, eller andra, ska känna historisk skuld för oförrätter som begåtts långt innan vår egen tid. Det finns även de som i princip tycker att allt var bättre i ett avlägset förflutet, som inte heller det har existerat. Vad bägge sidor har gemensamt är att historieämnet har behandlats styvmoderligt, alternativt utnyttjats för den egna snöda vinningens skull.

Läs även: God jul önskar Axel Oxenstierna

Kunskap är inte en universalmedicin mot dumhet. Men polismyndigheten hade så klart mått bra av om ämnet hade fått vara kvar som kriterium. Det är dock inte deras fel att de försöker anpassa sig till samhället i övrigt. Vad som däremot går att ändra på är att våra makthavare slutade prata och i stället då och då öppnade en bok som handlade om det förflutna.