”Min partiledare talar 500 språk, är snäll mot djur och gamla och simmar Vättern runt innan morgonkaffet.” Så kan det låta i denna valrörelse där personkulten och dess motsats – hatet – ibland har fått dominera. Det sistnämnda är smärtsamt tydligt om det är så att den psykiskt sjuke nazisten Theodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren planerade att döda Annie Lööf. Än har inte hela bilden klarnat men det visar återigen på hur personkult och hat mot enskilda är varandras skrattspeglar. Det kan tyckas som en tragisk dödsdans i regi av Hieronymus Bosch men det blottlägger ett ännu större problem.

Oavsett vad vi tycker om det svenska statsskicket har vi inte personval. Vi röstar på partier och inte på partiledare. Därför finns det också utrymme i regeringsformen för att förhandla, gneta och knåpa ihop en lösning som kan fås igenom som budget i riksdagen och bilda regering. Lösningen gillar inte alla men så är det och det blir lätt komiskt att ”heja fram” en president. Under efterkrigstiden har vi haft många kreativa lösningar och min egen favorit är Folkpartiets Ola Ullstens minoritetsregering 1978–1979. Det kan tyckas vara komiskt men Sverige behövde regeras och regerades. Trots att oppositionen var i runda slängar 89 procent som Ullsten själv sa till en pakistansk delegation som ställde frågan.

Frågan är varför vi har en sådan utbredd personkult i dagens samhälle? Svaret bottnar nog i sociala medier. Alla kan bli det egna varumärket med lika trogna anhängare som fanatiska antagonister. Men inget är egentligen nytt under solen. En sådan som Sven Olof Joachim Palme (1927–1986) hade älskat Instagram eller Facebook och agerat på samma sätt som han gjorde då. För att parafrasera Kjell-Olof Feldt så älskade han polemiken och fränheten i politiken. Sådan kan tyvärr få konsekvenser. Det sistnämnda ska inte misstolkas: Att en demokratiskt vald statsminister skjuts på öppen gata i Sverige är en evig historisk skam. Punkt.

Det går även att tillägga att vi ofta genom historien har dyrkat individer. Till detta är jag själv skyldig. Så mycket som rikskanslern Axel Oxenstierna eller för den delen Gustav Vasa har betytt i min syn på den svenska historien. Men även dessa gjorde misstag och ibland rent ut sagt horribla sådana. Om Gösta eller kanslern levt idag och agerat som de gjorde hade jag hoppats att rättsvårdande myndigheter haft både det ena och det andra att säga i frågan. Men det förflutna har en tendens att vara förlåtande.

Nutiden är däremot en helt annan historia. En from förhoppning skulle därför vara om alla la personkulten på hyllan och återigen insåg att svensk demokrati först och främst handlar om kollektivt beslutsfattande. Oavsett vilken partiledare som ser barskast ut på sociala medier. Men det är säkerligen att hoppas på för mycket. Och jag har hellre en resultatinriktad Oxenstierna än en hurtbulle med hundra tusen följare på Instagram. Trots att jag vet att sagde Oxenstierna säkerligen kommer att göra fel.

Läs även: Surströmming är ursvenskt