Om man ska vara kategorisk går det att dela in oss människor i mörker- och ljusmänniskor. De förstnämnda älskar vintern och att kura ihop sig under en filt efter att ha åkt skidor eller liknande. De (vi) andra är sommarpersoner som vill vakna av morgonljuset, gå ut och traska i solen och under årets mörkaste månader gå i ide. Självklart finns det inga klara skiljelinjer och detta är på många sätt skoj, men ändå ligger det någon form av sanning bakom detta. Ljuset innebär för många en större tilltro till tillvaron och ökad optimism. Även ett vidare perspektiv och, kanske, lite upplysning.

Själv tänkte jag på detta häromdagen när jag insåg att det fortfarande var vackert vid 17.00 svensk tid. Inte riktigt krigsrubrikmaterial men ändå någonting som fick mig att tänka till. Ljus har alltid varit ett ämne i litteraturen eller snarare ljus, ljud och vatten. Tänk på Homeros berättelsen om Sirerna, eller för den delen att allas vår egen Bibel öppnar med ”Varde ljus”. I alla fall enligt 1917 års översättning, som en ung gubbe som jag tycker var den rätta översättningen.

Ljuset återkommer alltid. Som exempelvis i Verner von Heidenstams (1859–1940) essäsamling Svenskarna och deras hövdingar som skrevs för folkskolan. Den användes som läsebok på samma sätt som Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och det är på många sätt tråkigt att jämfört med Selma Lagerlöfs verk är den bortglömd idag. Heidenstam inspirerade en ung Astrid Lindgren att vilja berätta om den tid som en gång var och om detta har hon själv skrivit. Undertecknad fick Svenskarna och deras hövdingar i händerna som läsgirig tioåring och detta är jag innerligt tacksam över. Berättelsen om heliga Birgitta eller Stenbocks kurir står sig fortfarande. Men det är nog den första och sista novellen som visar på det fantastiska i Heidenstams författarskap.

Han börjar att berätta om stenåldershövdingen Ura-Kaipa som har trälen Karilas och var en hövding med de ”oräkneliga stenyxorna”. Hos detta folk kommer människor med solen i form av brons. Det kallas ömsom sol och ömsom bronset. I slutet när ett par tusen år har passerat låter han Karilas inkarnation passera bredvid Ura-Kapipas gravdös och åstadkomma en dialog om det som varit och det som komma skall. En dialog som föregick den svenska grenen av science fiction och ändå är läsvärd.

I berättelsen om stenåldershövdingen fokuseras skiftet mellan det som kan kallas sten- och bronsåldern. Den bärande bjälken är ljuset och det är därför Heidenstam blir så läsvärd. Svenskarna och deras hövdingar visar att Heidenstam var en författare i världsklass och enkom för den första och sista novellen är han läsvärd.

Tack för det, älskade Verner, för att parafrasera titeln på en bra biografi över honom.

Läs även: Varför talar vi inte om Korankravaller utan Påskkravaller