Varje gång SVT sänder en dokumentär finns det anledning att oroa sig. Speciellt när det handlar om nutidshistoria. Vem minns inte det hagiografiska porträttet av Olof Palme eller hur man frenetiskt följde dåvarande utrikesminister Carl Bildt runt om i världen. Men Jesper Henkes Partiledare av Guds nåde om tidigare KD-ledaren Alf Svensson är ett underbart exempel på motsatsen. Den är bildande, prövande och ödmjuk mot både ämnet och samtiden. Kort och gott handlar det om ett lysande stycke historieskrivning.

De flesta som är politiskt intresserade har en relation till Alf Svensson eller snarare till ”Alf”. Med sina 31 år på partiledarledarposten är han den som lett ett parti längst i svensk historia och en, av många anledningar, till att Henke utfört sitt värv bra är att han får tala till punkt. Kristdemokratisk samling är inte dagens Kristdemokraterna och Svensson var den som presiderade över förvandlingen. Men han genomgick själv en personlig resa och får bland annat redogöra för sin egen moral och knäckfrågor som abort. Det var också han som gjorde om en kristen intresseorganisation med både stjärnor och virrpannor till ett politiskt parti och han använde inte silkeshandskar. Som efter valet 1998 när han frankt klargjorde för den då nybakade riksdagsledamoten Mikael Oscarsson att han hade att välja mellan sitt riksdagsmandat och ordförandeposten för abortmotståndarorganisationen Ja till livet. Tack Gud – avsiktligt skämt – eller snarare Alf för att Oscarsson valde riksdagen då han är en av våra skickligaste försvarspolitiker.

Jesper Henke har inte bara åstadkommit ett lyckat personporträtt utan även ett porträtt av det Sverige som en gång var. Den vänlige läraren från Gränna befann sig i dess mitt och fick hantera konflikterna mellan det gamla och det nya. En av de starkaste scenerna handlar om det historiska maktskiftet 1976 då han brevväxlade med Astrid Lindgren. Hon ville inte att Kds skulle ställa upp den gången, för alla borgerliga röster behövdes för riksdagspartierna och hon varnade till och med för att det hade kunnat bli diktatur om Socialdemokraterna vann valet. Svensson fick utstå både spott och spe och det är fullt förståeligt att han blir känslosam då han berättar att hans föräldrar mordhotades på grund av hans eget engagemang.

Nåväl, nu får det vara nog med lovord då en recension även ska innehålla synpunkter. Alf Svensson spenderade fyra årtionden i den politiska hetluften och en sådan gedigen karriär innehåller både ris och ros. Det hade varit uppskattande om skildringen dröjt längre vid rollen som biståndsminister i den borgerliga regeringen 1991–1994. Bland de svenska biståndsländerna ingick Rwanda och den svenska regeringen var till en början lite väl oförstående när folkmordet inleddes. Likaså kunde man ta upp den internationella kristna miljön där Svensson rörde sig. Det ingick en del milt sagt problematiska regimer i främst Syd- och Centralamerika. Men det är egentligen bara petitesser för på det hela är det en fantastiskt välgjord dokumentär om en mycket intressant politisk ledare.

Välsigne den!