I ett trollslag blev det legitimt att föreslå avskaffade flerbarnstillägg i syfte att minska barnkullarna bland invandrare och få ut dem i arbete. För 20 år sedan ledde sådant till förnedring i media och partiuteslutning, skriver Mattias Lindberg.
Arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark (S) öppnade häromdagen upp för att fasa ut flerbarnstillägget.
– Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, sa hon till Aftonbladet.
Syftet sades vara att få ut invandrarkvinnor i arbete. Enligt förslaget ska Arbetsförmedlingen och Migrationsverket informera om familjeplanering.
Hittills har ingen anklagat Nordmark för rasism, krävt hennes uteslutning ur partiet, eller antytt att hon har en otäck människosyn. Annat var det när Hanif Bali föreslog subventionerat stöd för familjeplanering av analfabetiska fyrabarnsmammor i syfte att förbättra integrationen, minska barnfattigdom och trångboddhet. Han anklagades på Twitter för att lyfta de “rashygieniska frågorna”.
Hanif Bali lyfte i januari frågan om att avskaffa flerbarnstillägget. I ett efterföljande replikskifte uttryckte Bali att flerbarnstilläggen ofta går till barn som arbetsmarknaden sedan inte skriker efter. Formuleringen är visserligen frän över gränsen, men inte osann då det helt klart finns en tendens till stora barnkullar i familjer med låg utbildning och svag integration. På Aftonbladet skriver man att Bali blottade en skrämmande människosyn i den konversationen på Twitter.
Att det har funnits integrationsproblem med tillhörande stort nyttjande av våra bidragssystem har uttryckts förut. I det så kallade “Valstugereportaget” från 2002 fick SVT:s Uppdrag granskning en moderat politiker att säga: ”muslimer är duktiga på att föda många barn och utnyttja vårt system”.
Eva Nordmark pratar om hög arbetslöshet bland grupper av invandrare, om stora barnkullar, om åtgärder som syftar till att ta bort bidrag för att öka incitamenten att istället komma ut i arbete. Hon uttrycker sig mycket mer politiskt korrekt än Bali eller Moderaterna i valstugorna. Hon pekar inte ut någon enskild grupp bland invandrarna där barnkullarna är extra stora eller där arbetslösheten är mera framträdande.
Nordmark formulerar det som att syftet är att hjälpa invandrarkvinnor att familjeplanera, snarare än att diskutera vilka problem för samhället som slopandet av flerbarnstillägget kan lösa. Men uppenbarligen har hon sett liknande integrationsproblem som Moderaterna sett, bara det att Socialdemokraterna såg det 20 år senare.
Mönstret att först hårt fördöma meningsmotståndares moral för att senare ta efter deras politik är inte nytt. 2008 kallade Morgan Johansson språkkrav för medborgarskap ”en magnet för främlingsfientliga väljare”. I januari 2021 twittrade Johansson i samband med ett utredningsförslag om språkkrav för medborgarskap att ”Grundläggande kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället är avgörande för integrationen”.
Liknande tvära kast från kraftigt fördömande till anammande har Socialdemokraterna till exempel också gjort för temporära uppehållstillstånd och volymer i migrationspolitiken. Man förnekade länge att migration och integration hade någon koppling till gängkriminaliteten, men “erkände” så småningom att man haft fel och varit för naiva.
Men detta uppenbara hyckleri och vändande av kappan efter vinden har inte på något genomgripande sätt granskats och fördömts av etablerad media eller public service. Inte heller har Socialdemokraterna tappat tydligt i opinionen i samband med sådana omsvängningar. Intrycket är snarare att metoden fungerar.
Stora delar av det svenska folket och etablissemanget verkar på något underligt sätt vilja ha det just så här. Man verkar vilja att Socialdemokraterna ska vara naiva in i det längsta. Man deltog själva i fördömandet av de som insåg integrationsproblemen tidigt.
Och man tappar inte förtroendet för Socialdemokraterna när de sent omsider tvärt ändrar sig. De som såg problemen tidigt belönas inte med återfått förtroende när Socialdemokraterna anammat deras förslag.
Man kan säga att folket under den här tiden fått precis de naiva och hycklande politiker de ville ha. Politiker som inte vill prata om obekväma problem, som sköt upp åtgärder tills det var alldeles för sent. Nu står vi där med fem procent av Sveriges befolkning boende i utsatta områden och med Europas högsta frekvens av dödsskjutningar per person.
