Regeringen försöker inom flera områden frisera sanningen i syfte att framställa utvecklingen i landet och sig själva i bättre dager än vad som i verkligheten är fallet. Det finns nyliga exempel på detta för skolan, arbetsmarknaden, klimatet och pandemihanteringen. 

Häromdagen briserade bluffen om PISA-resultaten igen. Riksrevisionen slog i en ny rapport fast att Sverige, i strid med de officiella regelverket, exkluderat en stor andel elever från PISA 2018. I rapporten kritiseras Skolverket för att inte ha följt upp påståendena om de misstänkta felen, och regeringen kritiseras för att inte ha säkerställt att underlydande myndigheter bedrivit sina verksamheter på ett korrekt sätt. 

Det framkommer i rapporten att tjänstemän på utbildningsdepartementet försökt larma internt om oegentligheter i PISA-studien vid minst två tillfällen. Riksrevisionen anser att det allvarligaste är att varken Skolverket eller regeringen försökt gå till botten med det höga exkluderingstalet. Varken Skolverket eller regeringskansliet försökte göra det som Riksrevisionen gjorde, att titta på relevanta data och tala med skolsamordnarna. 

För insatta var detta ingen överraskning. Hanif Bali påpekade i december 2019 att andelen svenska elever som exkluderats i PISA-undersökningen ökat från 5,7 procent år 2014 till 11 procent år 2018. Det är närapå en fördubbling. Detta jämförde han sedan med andelen nyanlända utomnordiska medborgare i åldern 5-14 år under dessa år. 2014 hade Sverige fått 2200 nyanlända i de åldrarna, och 2018 var antalet 2961. En ökning med cirka 25 procent. Hanif Bali drog redan då slutsatsen att Sveriges ökade exklusionsnivå inte kunde förklaras av nyanlända. Expressen följde senare upp misstankarna och avslöjade felaktigheterna i detalj sommaren 2020.

Flera som tittat på siffrorna har alltså ganska snabbt kunnat dra slutsatsen att något måste vara kraftigt fel med den höga andelen exkluderade elever i PISA 2018. Trots det avfärdade Skolverket snabbt misstankarna med att säga att ”vi kan ju inte presentera en studie som inte är korrekt”. Utbildningsminister Anna Ekströms statssekreterare Erik Nilsson skrev, några dagar efter PISA-rapportens publicering, en debattartikel i Dagens Arena där han menade att ifrågasättandet av de svenska siffrorna var konspirationsteorier. Senare avslöjades att Anna Ekström och Skolverket försökt styra OECD:s granskning av PISA-studien. Hanteringen från Skolverkets och regeringens sida är allt annat än att försöka gå till botten med misstankarna om felaktigheter.

Viljan att försöka tumma på sanningen går igen på flera områden. Häromdagen larmade Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi, om situationen på arbetsmarknaden. Han säger: ”Situationen på arbetsmarknaden är katastrofal, speciellt för utrikesfödda och lågutbildade. Då blir det märkligt att höra Magdalena Andersson berätta hur duktiga vi är på att få människor i arbete.”

När finansminister Magdalena Andersson presenterade budgeten för några veckor sedan kommenterade hon situationen med att säga att ”det som har överraskat är att arbetskraftsutbudet har ökat så enormt”. I budgeten satsas bland annat drygt 400 miljoner på extratjänster och introduktionsjobb. Sven-Olov Daunfeldt menar om extratjänsterna att de är ”en av de största katastrofer av alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Sveriges regeringar någonsin har sjösatt”. 

Extratjänsterna har kritiserats för att vara dyra och användas av kommunerna för att med låtsasjobb vältra över kostnader för arbetslösa på staten. Till exempel försökte Malmö stad rekrytera 500 långtidsarbetslösa till extratjänster för att få tillgång till pengarna, men många av de nyanställda satt hemma utan aktivitet. En rapport från riksdagens utredningstjänst visade att endast 6 procent av dem som avslutat en extratjänst hade fått en osubventionerad anställning inom 90 dagar. Att givet detta fortsätta satsa stora pengar på extratjänsterna kan knappast bero på att regeringen drivs av att försöka lösa problem på arbetsmarknaden. Troligen handlar det om att frisera siffrorna för sysselsättningen. 

Miljö- och klimatminister Per Bolund skapade nyligen stora rubriker. På Twitter skrev han den 20 april: ”Det är en ära att få företräda Sverige på det amerikanska klimattoppmötet i veckan. Vår gröna politik innebär att Sverige leder klimatomställningen och har väckt USA:s och världens intresse.”. Senare framkom det att han inte deltagit i president Joe Bidens stora klimattoppmöte, utan i ett litet möte vid sidan av. Verkligheten är alltså snarare att Sverige huvudsakligen nobbats från centralt deltagande i toppmötet. 

Under hela pandemiperioden har misstankar framförts om att Sverige egentligen följt en annan strategi än andra länder. Att man har trott att flockimmunitet snabbt skulle ske genom smittspridning av covid-19 och haft det inbakat i sin strategi. Avslöjanden om att så verkligen var fallet har gjorts av bland annat journalisten Emanuel Karlsten. Ändå avvisade statsminister Stefan Löfven kategoriskt att flockimmunitet (eller ”folkimmunitet” som statsministern uttryckte det) har varit del av regeringens strategi när han nyligen utfrågades i konstitutionsutskottet. Misstanken kvarstår att regeringen valt att frisera sanningen även angående pandemihanteringen. 

Problemen med att återkommande tumma på sanningen torde vara uppenbar. Till slut kommer sanningen ofta ikapp de som friserat den. Resultatet blir minskat förtroende. Intrycket blir att det inte går att lita på vad regeringen säger. Resultatet blir också att viktiga samhällsproblem lämnas olösta. Problemen inom skolan och arbetsmarknaden är ödesfrågor för Sverige och måste lösas. Det är frågor som inte får smusslas undan med statistik som ger en förskönande bild av verkligheten.