Jag brukar ibland fundera på hur jag överhuvudtaget kunde stanna i vänsterkretsar, och dessutom begränsa mig själv till att umgås med endast dem. För er som inte har läst mina krönikor innan så var jag vänsterpartist i väldigt tjugo år och gick sedan över till Sverigedemokraterna. Ni förstår, jag, precis som många andra vänstermänniskor, valde att inte ha människor runt mig som var höger. Nu i efterhand kan jag inte förstå mitt resonemang, främst för att människor till höger var de enda jag kunde kommunicera med fritt utan att behöva censurera mig själv.

SE ÄVEN: Linn Johansson: Därför hatar mina gamla vänner i vänstern väst

Idag förstår jag verkligen inte grejen, jag förstår inte hur tusan jag orkade. Inte säga svensk, säga etniskt svensk. Inte säga kvinna, säga livmoderbärare. Inte säga invandrare, säga nysvensk. Hur orkar man? Hur orkar man ta illa vid sig för allt? Hur orkar man haka upp sig på enstaka ord till den grad att det knappt går att föra en konversation utan att snubbla på orden? Det blir en konstant intern strid där man tvingas tänka på vartenda ord man vill säga innan det får lämna munnen.

Den interna dialogen blir oändlig. Hur formulerar jag mig bäst för att inte stöta mig med någon alls, även om den berörda gruppen inte ens är med i konversationen? Problemet ligger också i att dessa säkra ord förändras hela tiden, nästan från dag till dag, så det gäller att vara helt uppdaterad, varenda vecka, varenda dag.

Det gäller att följa trenden och uppmärksamma varenda grupps preferenser, för gud förbjude att man använder ord som var OK för en vecka sedan, för de kan ju trots allt inte vara OK denna gång. Ibland kan vissa ord dessutom vara rätt hos en individ, men fel hos en annan. Det är en salig röra helt enkelt.

Jag kan idag undra varför folk orkar lägga energi på sådana saker. Kan man inte bara försöka förutsätta att folk menar väl? Behöver vi verkligen hugga på varje liten sak? Den som en gång sa att man ska välja sina strider verkar ha förstått nyckeln till lycka, för att det är oändligt uttömmande att alltid ta varenda strid. Jag förstår verkligen att det är så många inom vänstern som mår dåligt, för vad man än säger eller gör så riskerar man att göra fel. Det och att lägga energi på att ta varenda kamp man kan hitta, och dessutom behöva hitta på helt onödiga kamper för att kunna fortsätta vara arg. Den argaste inom västern är alltid den häftigaste och grymmaste bland dem, anser de själva i alla fall. Att denna arga, rabiata, vänstermänniska tenderar att vara extremt olycklig verkar alltid förbises.

Idag tycker jag faktiskt rätt synd om dessa vänsternissar. Jag ser dem stå där, kämpandes med att få fram sin politiskt korrekta mening där alla ska vara inkluderade och inget får bli fel. Det är därför vi gick från HBT till HBTQAI++, för att om man inte inkluderar varenda individ i vartenda sammanhang så är man tydligen ond.

Det roligaste med HBTQAI++ var faktiskt när de la till ett extra plus, för på något sätt var inte det första inkluderande nog. Måste verkligen alla vara inkluderade i allt? Kan man inte bara säga HBT+ och vara nöjd där? Nu tar jag Pride-rörelsen som exempel, men det finns inget slut på exempel som detta, det är alltid någon någonstans som kan vara en stackare som behöver inkluderas.

Jag kan idag erkänna att enda anledningen till att jag hamnade inom vänstern, förutom min dåvarande vän Kommunist-Nicke, var nog att jag var djupt olycklig. Jag har skrivit om västern och mental ohälsa förut, men kortfattat är min mening att de inte egentligen är galna, även om de kanske beter sig som om de vore det.

De är djupt olyckliga människor som behöver ilska för att inte falla in i sin egen misär. Jag tror inte att jag kan vara ensam om att ha lämnat vänstern när jag började förstå mitt eget värde. När jag slutade att alltid tänka på vad andra kan tycka och tänka, och när jag insåg att det är helt OK att inte vara omtyckt av alla, så vågade jag äntligen kliva ur bubblan och anamma mig själv.