Som många av er vet har jag varit vänster – under många år dessutom. Sedan jag vaknade ur denna illusion, denna dröm om utopi, har jag insett ett och annat om dem och hur de tänker. Jag finner det underligt hur jag gick så många år utan att inse att hela ideologin bygger på en sak, medan man aktivt arbetar för raka motsatsen, och dessutom säger att det är motståndarna som är de ”onda”.

Jag ser hur de skriker för att fördöma förtryck och fascism, medan de samtidigt vill kontrollera vad vi får säga genom att till exempel döma människor för hets mot folkgrupp för att de kritiserar islam. Jag ser hur de skriker att Sverigedemokraterna vill arbeta för fascism genom att försöka få ordning på kriminaliteten, medan vänstern själva ser till att alla som inte delar deras åsikter ska uteslutas ur samhället.

SE ÄVEN: Johansson: Abort – När han vill behålla barnet

Samtidigt som iranier slaktas av en mordisk regim går vänstern ut och försvarar regimen genom att säga att de minsann inte är så illa. Nu kommer det säkert en massa förnekanden här från vänsterkanten, men mer än en gång, ja mer än tjugo gånger, har jag sett personer uttrycka åsikter såsom att USA eller Israel minsann är värre. När man ser att de försvarar en förtyckande diktatur och talar illa om demokratiska länder med fria rättigheter så ser man snabbt att deras problem inte är med förtryck, utan med väst.

Vi kan även se hur de skäller mot högern om att de är i pakt med Putin i Ryssland. Samtidigt ser vi hur de själva är de som delar Putins ideologi mot väst, och att hans vänner även är vänsterns käraste och mest skyddsvärda. Vänstern ville inte skicka vapen till Ukraina från början.

Men för att återgå snabbt till Iran kan vi se att Putin försöker hjälpa den islamiska regimen under den pågående revolutionen, regimen som vänstern i sin tur försvarar. Om det handlar om vänsterns kärlek för islam eller om det handlar om deras hat mot väst vet jag inte, men det verkar vara en kombination. The enemy of my enemy is my friend, som man säger på engelska. Min fiendes fiende är min vän. Fast å andra sidan är det kanske inte ”min fiendes fiende”, det kanske helt enkelt är ”min väns vän”.

Vänstern försvarar västvärldens fiender i alla lägen. Jag tror faktiskt inte att de inser vad de försvarar, då de tenderar att vifta bort all kritik och påstår att det handlar om rasism. Men är det verkligen så? Kan det verkligen vara så att de tror att all denna kritik som riktas mot islam och muslimer är ogrundad? Ja, det är precis så. De vill inte se att det finns ett strukturellt problem inom islam, ett inbyggt kolonialistiskt problem.

Det här är ju inte heller något som förnekas av många muslimer, utan det förekommer ofta uttalanden som försvarar terrorism och där vi kan se att det finns ett tydligt budskap om att de ska krossa västvärlden och erövra den.

SE ÄVEN: Linn Johansson: Jag är juden i Vänsterpartiet som gick över till SD

Jag tänker att det finns en hel del förnekelse hos vår kära vänster. Det handlar egentligen inte om okunskap, utan om en vilja att aktivt förneka verkligheten för att följa partilinjen, och en önskan för alla att följa deras inre censur. Det är en envishet grundad i en övertygelse om att vi från västerländska samhällen har en inbyggd rasism och att det helt enkelt är fel på oss. Alla som är mot oss endast är bara missförstådda.

Jag förstår övertygelsen, då de gärna vill tro på allas godhet, och det är inte enkelt att helt krossa sin egen världsbild. Problemet är att detta bidrar med att de är på väg att radera vår existens inom den västerländska, sekulära världen.

Hur länge kan vi hålla på såhär egentligen?