KRÖNIKA. På självaste finaldagen i Mellon twittrade Morgan Johansson (S) att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna sannolikt skulle lägga ner tävlingen om de kommer till makten. ”Så passa på att se Melodifestivalen ikväll, för om ett par år kan det vara slut” (13/5).

Åh vilken fasa! Vilket hot! Var ska man hitta lördagsunderhållning nu? Kanske slutar alla artister att sjunga och dansa om S förlorar makten!!! 

Hmm. Man kan skoja om hotandet och fjäskandet, men detta är ett allvarligt ämne. Johanssons tweet säger mycket om den rödgröna regeringens förmåga att prioritera hur våra skattepengar används. När en minister försöker vinna väljarnas gunst med Mello avslöjar han hur han och vännerna i toppen väljer mellan utgifter. 

Förutom att Johansson ljuger – eftersom politiker faktiskt inte kan detaljstyra SVT:s tablå – vore det vettigt att lägga ner Mello, då pengar räcker inte till allt. Seriösa makthavare MÅSTE ha mod att säga nej. ”Tyvärr det låter kul men vi har viktigare saker att satsa på, som cancervård, skola och stöd till de svagaste”. Att ånga på som Jim Carrey i filmen "Yes Man" är förödande för statsbudgeten.

På SVT:s hemsida läser jag att Melodifestivalen kostar 25 miljoner. Kostnaden ”ligger inom rimliga ramar för lördagsunderhållning med nyskriven originalmusik och storslagen scenunderhållning”, argumenterade kanalen.

Naturligtvis kan man inte hjälpa alla krisande kommuner genom att lägga ner Mello, men många bäckar små. 25 miljoner var samma summa som regeringen i år satsade på att stärka elevers läsförmåga eller förstärka studenthälsan, förebygga psykisk och fysisk ohälsa. 

Fler politiker behöver tänka: ”Om jag har 25 miljoner av skattebetalarnas pengar att spendera, vad ska jag välja då?”

Genom att låta kommersiella kanaler sköta ”storslagen scenunderhållning” kan politikerna i stället satsa på kärnverksamhet. Stopp i rutan skulle visserligen inte få landets kommunalråd att pusta ut eller hjälpa alla pensionärer som har det tufft, men signalen skulle vara värdefull.

”De äldre som varit med och byggt Sverige har rätt till en god ålderdom och en bra pension”, sa Stefan Löfven (S) 2020 när han aviserade ett inkomstpensionstillägg på upp till 600 kronor.

I helgen avslöjade Aftonbladet att pensionen ökade med fem kronor för Gunbritt Svensson, 96 (14/3). Hennes val sluta jobba och stanna hemma med barnen sänker naturligt nog pensionen, men samtidigt lovade ju politikerna... 

I januari höjdes Löfvens lön med 4 000 kronor i månaden och de övriga ministrarna fick 3 000 extra (Aftonbladet 22/1).

Den som inte kan säga nej utan tjoar ”Yes” till allt urholkar resurserna. 

Kulturutgifterna är höga; staten ökade i år exempelvis sina inköp av samtida konst med 50 miljoner. Samtidigt förstärktes bidraget till barn- och ungdomsorganisationer med samma summa. 50 miljoner fick både förstärkt flygambulanstransport och Åklagarmyndigheten. 

Hade jag fått bestämma hade kärnverksamheterna som räddar liv och skapar trygghet fått konstpengarna också. 

En annan prioriteringsfråga som har diskuterades de senaste åren är biståndet, som ska vara en procent av BNP. 2021 är biståndsramen drygt 52 miljarder. Moderaterna har de senaste åren börjat tala om rejäla sänkningar, till motsvarande 0,73 procent av BNP och 42,5 miljarder i snitt per år. Detta borde inte vara helgalet då det bara är Norge och Luxemburg som också har 1-procentsmål. Elisabeth Svantesson (M), ekonomiskpolitisk talesperson, menade att det är fel att Sverige satsar dubbelt så mycket på bistånd som på polisen (DN 5/9 -19). 

Är det bara politiker till höger som tänker så – att det som läggs på en sak hade kunnat läggas på något annat? Bred nöjesunderhållning eller sjukvård?  

Tyvärr finns risken att man framstår som snål om man resonerar i sådana banor, men den som inte kan säga nej utan tjoar ”Yes” till allt urholkar resurserna. 

Jag hoppas att väljarna ändå förstår ekonomiska realiteter, kräver vuxenhet och ansvar av politiker – och inte låter sig förtrollas av de rödas lockelser om paljetter. 

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.