Den danska borgerligheten har tappat riktning och initiativ. Socialdemokraterna har lagt beslag på invandringspolitiken och något gemensamt projekt finns inte längre.
Det är synd om Jakob Ellemann-Jensen. Han är partiledare för Danmarks största borgerliga parti, det liberalkonservativa Venstre. Hans företrädare har fram tills nyligen gjort allt han kunnat för att stå kvar i rampljuset. Lars Løkke Rasmussen sitter fortfarande i Folketinget och han är fortfarande frustrerad och arg över att han inte fick fortsätta att vara partiledare. Han skriver krönikor och böcker, och kritiserar högljutt allt och alla. Ellemann-Jensen syns inte, och ingen vet vad han vill. Ett litet tag försökte han bilda en grön allians med Radikale venstre, det socialliberala mittenpartiet som för närvarande stöttar S-regeringen. Men han ångrade sig snart och det hela framstod som ogenomtänkt och patetiskt.
Det enda partiet får uppmärksamhet för är ”Støjberg-saken”, alltså att partiets förra udlændinge- och integrationsminister Inger Støjberg kommer att dras inför riksrätt för att självsvåldigt ha skiljt nyanlända gifta minderåriga flickor från deras män. Det är en underlig politisk rättsprocess, för de flesta tycker inte att själva saken är upprörande i sig. Hon gjorde ungefär som man har gjort i Sverige – fast lagstiftningen i Danmark krävde lite mer av utredning först. På Venstres initiativ, uppbackat av Socialdemokraterna, ska hennes agerande nu prövas i den instans som finns enkom för ministrar och som bara använts fem gånger tidigare.
Partiets behandling av Støjberg har fått Løkke att lämna Venstre och han – senaste valets största röstmagnet - är nu politisk vilde. ”Äntligen” känner säkert Elleman-Jensen. Fast när nästan hälften av väljarna också har övergett Venstre, är nog inte lättnad den främsta känslan.
Som bekant har de danska Socialdemokraterna tagit över den fråga som varit högerns trumfkort i 20 år. Häromåret lyckades S kväsa allt internt uppror och en gång för alla infoga migrations- och integrationspolitiken i sin egen berättelse om välfärdsstaten. Och även om övriga vänsterpartier inte gillar den strama politiken, är förtjusningen så stor över all den omsorg som nu ägnas den offentliga sektorn, att de sluter upp bakom S och statsminister Mette Frederiksen ändå.
Kvar av politisk laddning i invandringspolitiken på den borgerliga sidan, är frågan om Danmark ska fortsätta bekänna sig till internationella konventioner eller om det är dags att bryta sig loss och återta friheten att handla helt efter eget tycke. Venstre har länge sträckt och töjt, utmanat och balanserat på kanten, absolut, men ändå hållit sig inom konventionernas ramar. Dansk folkeparti har varit med på noterna. Nu finns ett nytt radikalt nationalpopulistiskt parti som kräver att Danmark sliter sig lös från konventionernas bojor. Venstre kommer att välja konventionerna. Något annat alternativ finns inte för ett parti med Venstres självbild som liberalt och seriöst. Men partiet har inget att vinna. Det finns inga väljarframgångar att skörda i frågan. Bara utsikten till evig opposition från högerflanken.
Det är, som sagt, synd om Jakob Ellemann-Jensen.
En det inte är synd om är Ulf Kristersson. Han är oomstridd ledare, för både sitt parti och för oppositionen. Alla hans företrädare har lämnat scenen. Enligt den senaste väljarundersökningen från Aftonbladet/Sifo klättrar Moderaterna ett litet stycke ovanför Socialdemokraterna. Och tillsammans med KD och SD skulle han, om siffrorna höll i sig, kunna samla fler mandat än övriga partier.
Sverigedemokraterna talar så ofta de kan om att det håller på att bildas ett konservativt block i svensk politik. Sammetsögda blickar de in i en oändlig framtid där politiken kretsar kring familj, nation och tradition. Det är ingen given utveckling, särskilt inte om SD väljer det nationalistradikala spåret snarare än det socialkonservativa. Ett hårt styrt kulturliv i nationalismens tjänst kan inte förenas med den mer frihetliga, pluralistiska kultur- och samhällssyn som präglar M och KD. Och när invandringsfrågan har desarmerats i Sverige, vilket kommer att ske när även S så småningom ställer sig bakom den strama linjen, är det mer sannolikt än inte att högerns radikala falanger slits loss från den liberala och konservativa stommen.
Men allt detta är ännu en bra bit bort. Just nu och ett antal mandatperioder framöver handlar de allt överskuggande frågorna om två saker: migration och integration samt lag och ordning. Och i dessa frågor är samsynen tillräckligt stor för att M och KD ska kunna göra upp med SD, och därigenom vända den samhällsutveckling där segregationen ständigt förvärras, antisemitismen växer, klyftorna ökar och kriminaliteten kringskär allt fler människors liv.
Tids nog kommer den trista verklighet Ellemann-Jensen nu upplever att drabba även svensk borgerlighet. Men än så länge har Kristersson det lätta framför sig.
