En politiker kan genom sitt ledarskap uträtta mycket mer än vad lagar eller ekonomiska stimulanser kan åstadkomma. Ledarskap ska dock inte blandas ihop med chefskap.
Betydelsen av ledarskap framkom med tydlighet i det beteende som ett antal ansvariga tjänstemän och politiker på högsta nivå, några av regeringens ministrar och även statsminister Stefan Löfven själv, uppvisade i anslutning till julhelgerna.
Händelsen föregicks av förmaningar till medborgarna att under den pågående corona-pandemin inte trängas i julhandeln eller mellandagsreorna, hålla sig hemma och inte ”hitta på undanflykter som skulle göra just din aktivitet okej” (statsministerns egna ord från pressträffen den 16 november). Likväl bevittnades regeringsmedlemmarna att själva agera i strid med just dessa sina egna allvarsord.
Det är givetvis omöjligt att utifrån och med utgångspunkt i individuellt psykologiska bevekelsegrunder spekulera över vad som har fått Löfven, Morgan Johansson, Magdalena Andersson eller några av de andra att säga ett och göra annat. Det finns sannolikt lika många (eller förmodligen fler samverkande) förklaringar som de personer det handlar om.
Vad som däremot är fullt möjligt att konstatera utifrån är att dessa politiker inte förmår att visa ledarskap.
I allmänhet brukar sägas, felaktigt, att politiken och politikern bara har två redskap i sin verktygslåda – batongen och penningpåsen. Med det menas att politiken kan styra antingen med lagar och regler (och låta statens våldsmonopol ta hand om dem som bryter mot dessa) eller genom att ekonomiskt påverka medborgarnas beteenden i önskvärd riktning (tobaksskatt för att minska rökning, subventionerade anställningar för att öka sysselsättningen).
Den beskrivningen är felaktig emedan den missar ledarskapet, ett tredje och relativt de två tidigare, ännu viktigare verktyg. En politiker kan genom sitt ledarskap uträtta mycket mer än vad lagar eller ekonomiska stimulanser kan åstadkomma.
Ledarskap ska dock inte blandas ihop med chefskap. Skillnaden brukar i militära sammanhang illustreras med plutonchefen som med draget vapen till sina soldater ropar: ”Följ mig!” och tar täten, å ena sidan, och plutonchefen som manar på dem framför sig, skjuter med tjänstevapnet över deras huvuden och skriker: ”Framåt!”, å den andra.
Ledaren föregår med gott exempel. Chefens princip är: ”Gör som jag säger” ... och implicit ”men inte som jag gör”.
Regeringen och dess företrädare kom knappast att visa något ledarskap under de första nio månaderna av corona-pandemin. I likhet med agerandet under tidigare kriser valde den länge att skjuta olika expertmyndigheter framför sig och hänvisa till deras rekommendationer och fatta beslut först efter hemställan från dem.
Ledaren föregår med gott exempel.
Men när den andra vågen av smittan slog till, värre än Folkhälsomyndighetens värsta scenarier, tog regeringen kommandot i mitten av november. Då meddelades bland annat också de nya begränsningarna om maximala åtta personer vid allmänna sammankomster. Det var då Löfven yttrade förmaningen om ”att inte hitta på undanflykter”.
Att det inte var ett ledarskap utan ett chefskap som regeringens ledamöter, inklusive statsministern, hade bestämt sig för att utöva, blev uppenbart, om inte förr så, under deras eskapader i julhandeln.
Till och med Löfvens förklaring efteråt, genom sitt konto på Instagram (just så!), belägger chefskapets grundhållning och ger prov på sådana undanflykter som Löfven varnar för: ”Vid dessa tillfällen har jag säkerställt att det inte har varit någon trängsel.” Anledningen, som också andra har påpekat, att Löfven kan säkerställa att det inte har varit någon trängsel, är att folk i allmänhet har hörsammat just de förmaningar om att inte ge sig ut i onödan, som Löfven själv inte anser sig behöva efterleva.
Det finns åtskilligt med politisk inkompetens i stora frågor som regeringen Löfven har uppvisat utan större tapp i trovärdighet. Kanske för att många frågor är komplexa och den dåliga hanteringen av dem visar sig långt senare och utan direkt koppling till den oskicklighet som har föregått dem. Men här är motsägelsefullheten uppenbar för envar.
Varför skulle man följa någon som inte leder utan chefar?
Senaste och förmodligen också sista gången jag hade en riktig anställning, för nu mer än två decennier sedan, hade jag under några månader en överordnad, som på grund av bristande ledaregenskaper istället chefade. Det slutade med att jag sa upp mig.
Den möjligheten har vi dessvärre inte som väljare. Men vi kan säga upp cheferna å andra sidan. Och ersätta dem med ledare.
