Läkaren och forskaren Jonas F. Ludvigsson har skrivit en vetenskaplig artikel om riskerna för att barn blir allvarligt sjuka i covid-19. Han går igenom de få svenska fallen av barn som fått intensivvård och konstaterar att inget av dessa barn har dött. Slutsatsen i artikeln som publicerades i The New England Journal of Medicine (NEJM) den 6 januari är att väldigt få barn har blivit svårt sjuka av i covid, trots att Sverige har hållit skolor och förskolor öppna. 

I tisdags avslöjades det att Ludvigsson redan i somras kände till att vi hade en överdödlighet på 68 procent för barn mellan 7 och 16 år i våras, men att han klumpat ihop åldersgruppen med gruppen yngre barn som i stället haft en underdödlighet, och på så sätt dolt överdödligheten. 

Avslöjandet gjordes av vetenskapstidskriften Science journalistiska sektion som publicerade delar av en mejlväxling mellan Ludvigsson och Anders Tegnell vilken visar att Ludvigsson kände till överdödligheten. 

Mer behöver egentligen inte sägas. Mycket mer kan sägas och mycket mer har sagts. I vindlande trådar på twitter anförs att Ludvigsson ju kontaktade Anders Tegnell i syfte att få hjälp att ta reda på orsakerna till överdödligheten; han hoppades kunna visa att den inte berodde på covid. Han skriver själv i mejlet att han känner att han borde publicera siffrorna på överdödligheten, nu när han känner till dem. Uppgiften om överdödligheten finns också tillgänglig i ett appendix, lyder det fortsatta försvaret. Det var av utrymmesskäl den hamnade där. Dessutom är den person som begärt ut mejlen och lämnat över dem till journalisten på Science, registrerad i den Facebookgrupp som granskades av Vetenskapsradion härom veckan. Av det ska framgå att avslöjandet inte är något avslöjande utan del i en kampanj för att smutskasta Sverige.

Alltsammans är detaljer, petitesser, bortförklaringar, dimridåer och åter dimridåer. Det rena, kalla och ovedersägliga kvarstår: att Jonas Ludvigsson gömde undan det faktum att 51 barn i åldrarna 7-16 år dog mellan mars och juni i år, jämfört med snittet på 30,4 samma period de fem föregående åren. I stället för att öppet resonera kring de tänkbara skälen till överdödligheten – det kan ju vara en slump när antalet är så litet – lade han uppgifterna okommenterade i ett appendix och presenterade statistiken på ett sådant sätt att den snarast styrkte antagandet att covid inte är särskilt farligt för barn.

Vi vet fortfarande inte om barn kan ha dött i sviterna efter covid. Hur organen påverkas, också när viruset inte längre kan spåras i kroppen, det vet vi inte. I Dagens Nyheter meddelar Socialstyrelsen att överdödligheten inte beror på covid, utan främst på "yttre orsaker". Men av artikeln framgår ändå inte att man kan utesluta att barn dött av skador relaterade till covid. 

Ludvigssons metod kan för övrigt heller inte fånga upp de barn som eventuellt fått långtidscovid; de har ju inte nödvändigtvis vårdats på IVA.

I tv, radio och tidningar, inom universitetsvärlden och på sociala medier pågår en intensiv debatt om hat och hot mot forskare, om tonen, om polariseringen och om Sverigebilden. Spännande och outtömligt ämne, förvisso. Men håll ögonen på bollen. Konsekvent och systematiskt har riskerna med covid-19 tonats ner från ansvariga myndigheter och förespråkare för den svenska strategin. Ludvigssons forskning om riskerna för barn är en liten kugge i detta maskineri.