När det kommer till laglydnad är dygden överlägsen ordningsmakten. Ett samhälle som via sin ordningsmakt måste säkra laglydnad påförs en mängd extra kostnader, bygger uppenbarligen inte på tillit, och lösningen med ”en snut i varje knut” kan också resultera i en polisstat. I väl fungerande samhällen följer inte människorna lagen därför att lagen säger si eller så, utan därför att de delar de värderingar och dygder som lagen är en manifestation av.
Vilket samhälle är det bästa? Det samhälle där medborgarna lyder lagen därför att de är dygdiga eller det samhälle där medborgarna lyder lagen därför att de fruktar ordningsmakten?
Denna retoriska fråga har jag haft för mig ska vara ett citat från Konfucius. Men, det här med dygd och lag, och sättet att fråga på, skulle också kunna vara Sokrates i någon Platon-dialog. Dock har jag aldrig lyckats spåra det till någon av dessa två. Ej till någon annan heller.
Jag vet inte ens om det är ett äkta citat eller bara något som jag själv har totat ihop som ett slags sammanfattning av läsfrukter och egna halvbakade tankar.
Oaktat vilket, har jag sedan en tid tillbaka ställt den i olika samtal om lag och rätt, om brott och straff. Och eftersom frågan har ställts över tid, har både frågans innebörd och det samhällsfenomen jag har velat belysa med frågan, förändrats och då beklagligtvis till det sämre.
Frågan om vilket samhälle som är bäst, är just retorisk och svaret därför givet: Ett samhälle där medborgarna lyder lagen på grundval av gemensamma värderingar, vilka de definierar som samhällets ledande dygder, är ett bättre samhälle. Så långt håller förmodligen de flesta med, även om man självklart kan diskutera sådant som vad som är dygd respektive odygd eller att olika samhällen kan ha olika dygder eller att en och samma samhällsformations uppfattning om dygd och dygdighet kan ändras genom århundradena.
Men jämväl dessa invändningar kvarstår svaret om dygdens överlägsenhet visavi ordningsmakten när det kommer till laglydnad. Ty ett samhälle som via sin ordningsmakt måste säkra laglydnad påförs en mängd extra kostnader, bygger uppenbarligen inte på tillit, och lösningen med ”en snut i varje knut” kan också resultera i en polisstat.
Initialt har jag använt frågan som en invändning mot argumentet att det viktiga inte är vilka värderingar människor har i vårt samhälle utan att de följer lagarna och inte bryter mot dem. Min invändning implicerar att i väl fungerande samhällen följer inte människorna lagen därför att lagen säger si eller så, utan därför att de delar de värderingar och dygder som lagen är en manifestation av, som den är ett uttryck för.
Vad händer med ett samhälle som inte vill sjunka ned i laglöshet om allt fler medborgare inte följer lagarna därför att de inte är dygdiga nog?
Anledningen till att den absoluta huvuddelen av oss till exempel inte slår ner och rånar en försvarslös gamling är inte att vi fruktar polisen och domstolarna, utan att vi på ett eller annat sätt, i detta sammanhang mindre intressant hur, har anammat dygden att man absolut inte agerar så, även om sannolikheten att bli lagförd är oerhört liten.
Men under de senaste åren har jag allt oftare ställt samma fråga med betoning på det senare ledet. Vad händer med ett samhälle som inte vill sjunka ned i laglöshet om allt fler medborgare inte följer lagarna därför att de inte är dygdiga nog? Ja, då måste samhället, eller korrekt uttryckt statsmakten, få medborgarna att följa lagarna därför att de fruktar ordningsmakten. Då måste ordningsmakten göra sig fruktad visavi dem som inte är beredda att följa lagen.
Detta vore självklart en beklaglig utveckling, men alternativet är sämre. Ty det innebär att medan allt fler inte lyder lagen på grund av dygdlöshet, låter statsmakten samtidigt bli att lagföra brottslingarna på ett tillräckligt avskräckande sätt.
Att det än sämre alternativet enligt ovan påminner om vårt land av i dag, är givetvis ingen slump. Statsmakten har sett emellan fingrarna, när den själv inte aktivt och destruktivt bidragit till dygdernas förfall. Samtidigt har den inte velat skärpa ordningsmaktens avskräckande förmåga.
Emellertid är jag övertygad om att detta inte kommer att vara sakernas tillstånd för särskilt lång tid framöver.
Men då det tar tid att restaurera och återupprätta skadade eller eroderade dygder, kommer vägen till ett laglydigare samhälle att initialt behöva gå genom att ordningsmakten i alla delar nödgas att sätta sig i större respekt hos de som inte är dygdiga nog att ha spärrar att skada sina medmänniskor.
Det vi i så fall då får arbeta för, blir att den nödvändiga repressionen av brottsligheten inte leder till andra skador på det öppna och frihetliga samhället.
Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.
