Det räcker med andra ord inte med Expressen, utan aktstyckena ska tydligen ut i blodröda Flamman som för en tid sedan judedrevade mot Judiska Församlingens begravningsansvariga Anna Nachman.

Och i helgen har hon alltså begått premiär med en essä i brunvänsterns senaste och mest förvirrade tillskott på den mediala stjärnhimlen – Gad World. Där vi bland annat får oss följande till livs om Moderaternas minister Carl-Oskar Bohlin:

I sitt tal vid chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm, i december 2025, sade han att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”. I nästa mening deklarerar han att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.

Detta tar hon som intäkt till ett flörtande med fascistiskt tankegods.

Här russinplockar och fultolkar hon på ett sätt som skulle få valfri utesluten V-vilde av samtida snitt att skämmas ögonen ur sig.

Bohlins tal hölls mot den omedelbara bakgrunden av de (gissningsvis islamistiskt sinnade) Palestinaaktivisternas – tillika pappans och sonens – Sajid och Naveed Akrams massmord på just chanukkafirande judar i Bondi Beach, Australien, två dagar tidigare. Som kostade 15 människor livet, och sårade ytterligare 40.

Bakgrunden sista decenniet, om jag därutöver ska spekulera, torde bestått i islamismens framflyttade positioner i landet, hundratals IS-volontärer som reste från trygga Sverige för att förslava, massmörda och våldta yazidier och ”fel sorts muslimer”, liksom ett medialt landskap som demoniserat upp Israel till en hela planetens mardrömslika och kroknästa mörkrets furste, ett narrativ som till dags dato kostat över 30 judar livet – utanför Israel.

Jag och runt 500 andra judar var för övrigt på plats där på Norrmalmstorg, och åtminstone jag kände en oerhört lättnad över att en ledande politiker faktiskt uttalade det självklara: Den som likt Hamas eller IS lär upp sina barn att hata judar med besinningslöst raseri, och att det finaste du kan blir – så ung som möjligt – är shahid i jihad mot dessa ”apors avföda”– har faktiskt straffat ut sig ur det svenska Vi:et, och utgör faktiskt ett Dem.

Och exakt ingen inbillade sig att detta Dem handlade om den vänlige jemeniten bakom baren på stamlokuset, grabbarna som klipper hår på Folkungagatan, eller ens slumpvis utvald muskulös ung och onödigt högljudd syrisk mobilblottare på tunnelbanan.

Än mindre den syrianske farbrorn vars fru lappar mina jeans, eller mina somaliska och arabiska busskollegor från länge sedan på nattskiftet Nybodahallen. Alla och fler därtill får enligt min tolkning plats i Bohlins Vi, med lite makande på bänken och lite sura miner ibland från alla håll.

Men de euforiska och blodrusiga firarna av 7 oktober i Heberleins hemstad Malmö är helt självklart tveksamma fall i varje fungerande demokrati. Och ja – detta måste vara en benhård gräns. Hur det nu skulle vara kontroversiellt att nazister, sekulära eller religiösa, inte hör hemma i något demokratiskt fungerande Vi.

Att gå igenom hela essän i Gad World, den fortsätter i samma stil och verkshöjd med huvudanklagelsen att ”Moderaterna flört med fascismen”, medelst demografiska funderingar och Tidöregeringens tänkta önskan om fler ”vita och blåögda barn”, skulle bli en mindre avhandling, men Heberleins kria får mig att fundera över den märkliga kärleken till politiska renegater.

Såväl vänster som höger må ha ett särskilt gott öga till motståndarsidans renegater, men efter hur många politiska lappkast kan man göra innan den personliga renegatvalutan drabbas av inflation?

Heberlein gjorde sig ett politiskt namn, i vart fall det första jag uppmärksammade, inom vänsterläget, och med ett engagemang för partiet Feministiskt initiativ.

2016 blev dock märkesåret för wokade föreställningar och samma år råkade hon skriva en artikel om de gruppövergrepp begångna av unga män från Mellanöstern som begåtts mot unga kvinnor i centrala Köln nyårsaftonen 2015/2016, och som resulterade i fler än 1200 anmälningar om sexuella övergrepp, från tafsningar till våldtäkter.

Efter den texten följde ett antal år då Heberlein stängdes ute från många spalter, och hon förseddes med alla de epitet och giftburksstämplar som vänstern på den tiden frikostigt dalade ut till vad man uppfattade som fiender i det beramade kulturkriget.

Hon orosanmäldes därtill till det sociala av en vänsterpartistisk politiker då vänsterpolitikern i fråga ansåg sig kunna avgöra hon var psykiskt sjuk, eller på väg att bli det. Heberlein gav för övrigt 2021 ut boken Fallet om hennes utfrysning ur det offentliga samtalet, efter att ha uttryckt vad som rimligen måste betraktas som högeråsikter i ämnen som tiggeri, migrationspolitik och så vidare.

Heberlein rönte trots detta framgångar som profilerad högerdebattör i just dessa frågor, liksom om olikheter mellan individcentrerade och kollektivistiska kulturers kvinnosyn, syn på sexualitet och jämställdhet. 2017 gav hon ut boken Den banala godheten som sammanfattade hennes synpunkter på mångkulturalism och svensk asylpolitik, som hon menade av en just en ”banal godhet”.

Senare engagerade hon sig i Moderaterna, böjrade jobba för dem, vantrivdes och hoppade av, och 2026 ”gjorde hon slut med högern” i socialistiska tidningen Flamman.

I samma vända engagerades hon som krönikör för Expressen, där hon tidigare verkat som kulturskribent, med krönikor som kan, måhända lite elakt, beskrivas som två veckors fördröjda vänsterliberala tagningar på olika ”snackisar”, vare sig det nu handlat om filmen Fäbodjäntan, ”tonårsutvisningar” eller det beramade klimatet som numer med nödvändighet ska blandas ihop med vädret, trots att kultursidesvänstern, helt korrekt, skrattade ut Jordan B. Peterson för samma misstag för blott några år sedan. Kort sagt: Intetsägande gammal skåpmat och ganska långt från den tämligen hårdslående högerdebattör som djupdök i Brå: statistik kring våldtäktsdomar när det begav sig.

Man kan kanske förstå att vänster och höger tar emot politiska renegater med öppna armar, oavsett hur många tvärvändningar de bjudit på – lockelsen är inte svår att förstå. Det hela passar väl in i de bibliska berättelser som ledsagar vårt tänkande oavsett hur sekulära vi blivit: Den förlorade sonen som kommer tillbaka till fadershägnet, syndaren som efter en lång resa på den breda vägen gör bot och bättring – och åter makar in sin på den smala. Men jag kan önska att såväl vänster som höger hade högre krav på sina botgörare. Och i den bästa av världar vore det så.

Ty den som uppskattade Heberleins liberala högertagningar, känner sig förstås besviken. Jag och många andra efterfrågar förklaringar. Inte för att jag eller någon annan har rätt att avkräva människor förklaringar, det är ett fritt land, utan av helt andra skäl.

I den bästa av världar borde ju det intressanta med den politiske botgöraren för vänster som höger, vara något mer än de varma känslor den väcker som återvänt till ens egen ”smala väg” – nämligen en möjlig vitamininjektion av nya idéer.

Att vederbörande spenderat lång tid i ”fiendeland”, i det här fall den breda högern, och där stött och blött dess argument, rent av själv utvecklat och torgfört dem, och sedan drabbats av nya idéer –och efter noggrann analys kommit fram till att det inte håller, att man tänkt fel.

Dessa argument hade jag velat ta del av, om inte annat än för att vässa mina egna emot.

Tyvärr lever vi inte i den bästa av världar, och i Heberleins essä i Gad World möts vi av samma epitetssmetande och fulciterande som mötte hennes egna skriverier för 10 år sedan, och som hon i viss mån redogjorde för i en bok som utkom för blott fem år sedan. Ergo: ”Allt jag inte gillar är rasism och fascism”, som om termerna i fråga inte beskrev högst konkreta ideologiska föreställningar kring stat, kollektiv, individ och människovärde. Utan blott var skällsord och trollspön som magiskt ursäktar samma beteende som de tre sedelärande aporna predikar – döv, blind och stum för motståndarsidans argument.

Men är detta drömmerier, kanske är önskemålen om rationell diskussion kring värderingar, hållningar och antaganden gammalmodiga, tillika tron på poängen med logisk konsistens även bland politiska renegater. Kanske bör ingen höja på ögonbrynen när en publik intellektuell flyttar sitt skriftställande från Bulletin till Gad World inom loppet av några år i dessa TikTok-tider?

Lever vi måhända i en tid då såväl minne som uppmärksamhet är så begränsade att politiska opportunister och bondfångare okommenterat kan vända kappan efter vinden och klicken?

När det kommer till Heberlein misstänker jag att det handlar om ärligt kända omvärderingar eller ledsnad vid att argumentera utifrån ett paradigm som man är uttråkad av, även om det av texterna att döma tycks handla om just känslor snarare än någon form djupare politisk självrannsakan.

Jag kunde personligen önska att Heberlein valde att ta ut svängarna i tidningar som inte drevar mot judar som Flamman, eller som Gad World publicerar evighetslånga och pratiga essäer som blåsa upp och motivera den sorts hel- och halvlögner som sveper över västvärlden och skördar judiska liv. Samt får väskor att packas med riktning Israel i USA och Europa. Men önskemål av den typen har inte hörsammats hittills, så jag håller inte andan.

Men när folk som Tucker Carlson, Candace Owens och mängder av mindre bemärkta profiler inom Maga-högern, liksom numer rätt många i SD-svanshögern, upptäcker kommunistlögnerna om Israel från sent 60-tal och sitter och visar upp dessa som vore de nya leksaker – då blir man onekligen en smula fundersam. Liksom när sagda högerprofiler bjuder in gamla avdankande kommunister för att sitta och humma med i deras dumheter, dumheter som alla rimliga europeiska tänkare var utleda på redan i slutet av 80-talet.

Kanske är det framtiden för våra publika intellektuella vi ser här. ”Namnet” i offentligheten, och följarna, är det väsentliga, reantav allt som erbjuds. Och sedan kan man studsa dessa namn till de politiska läger där AI förklarar att algoritmen kommer att generera flest klick för dagen, liksom uppmärksamhet och i förlängningen reda pengar, låt vara digitala?

Det vore onekligen lite trist.